Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 13. Häkken.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
planlagd list, och så beslöt man sig för att eftersätta
rymmaren, mordbrännaren och kyrktjufven.
Då allmogen, och finnarna i synnerhet, fått något sådant
i hufvudet eller fattat ett beslut, fullfölja de det med både
klokhet och ifver, och det var äfven troligt, att de utsända
männen skulle lyckats, om icke det svåra ovädret med
åtföljande regn så utplånat spåret, att det gick ytterst sakta
att följa det. Slutligen hade Hekkinen eller hans kloka
hälft fört kreaturen öfver kala berg och hårda åsar, där de
förföljande förlorade spåret. Häkken med boskap och
tjufgods var räddad.[1]
Sagan förtäljer, att Häkken ställt sin kosa norr om
Bottniska viken, och att han omkring år 1620 skulle
ankommit till Ny socken i Vermland. I förlitande på sin
stora kroppsstyrka, sin rikedom och trollkunskap, lär han
uppträdt pockande och oförskämdt i den gård där han tog
in. Själf kom han ridande med tuppen bakom sig på sadeln.
Flera karlar hade han med sig, hvilka han sannolikt värfvat
under vägen. Folket som ägde gården där Häkken tog
in vågade icke motsätta sig den store mannen och hans
följe, utan lämnade dem rum i sin bostad.
Här skildes Häkken från sitt följe och begaf sig väster
ut för att söka sig land. Efter en dags vandring kom han
till sjön Aspen. Där lämnade han häst och tupp, sam öfver
sjön med bössan i mun och uppsteg på en bergkulle, där
han tog landet i beskådande. Han fann detta vara »likligt»
(passande), hvarpå han återvände till häst och tupp, och tog
vägen omkring sjön till nuvarande Hvitsand. Där gol tuppen
en gång, men därvid fäste Häkken sig ej, utan fortsatte
vägen norr- och väster-ut till Rattsjöberg; där gol tuppen
två gånger, och detta ansåg han som ett tecken att han
borde stanna och uppslå sina bopålar. Hans första göra
var då att krypande undersöka marken för att lyssna till
hvar de underjordiske hade sin bakstuga, och sedan han
hört huru de där bakade och talade, började han fälla
skogen, eller, som det kallades, bråta till sved.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
