Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fyller sina tendenser, när den inga tendenser har. Den
estetiska åskådningen blickar öfver det hela, och den
hvilar i det enskilda. Af liknande motsägelser göra
somliga mycket väsen och stanna med en viss
tillfredsställelse i dem, i stället för att söka förklara dem.
Och häri ligger alltid ett fel. Den som framställer
en paradox, får icke vara rädd för att förklara den och
upplösa den till en enkel sanning; den blir bäst,
sedan den är genomskådad, sen man är befriad ur den.
Detta paradoxala i just de yttersta sanningarna
är ingen tillfällighet. Så länge man håller sig inom
hvardagssanningarne, de mera allmänfattliga
meningarne, rör man sig med begrepp, som i allmänna
uppfattningen äro någorlunda klara. I mån som man
aflägsnar sig från det allmänbegripna, kommer man
in i en region af distinktioner som ej i allmänna
medvetandet äro klara. Så i de nämnda estetiska
frågorna. De motsatta åsikterna om konstens
upplysningsvärde försonas om man rätt gör sig reda för
begreppet upplysning. Då konsten sträfvar att
upplysa, har den glömt sin egentliga uppgift att göra oss
intuitivt seende för den mera begränsade att göra oss
abstrakt vetande. Hvad den då lär oss ser mer ut,
men är i grunden litet. När detta betänkes, är
motsägelsen borta. Så förhåller det sig ock med den
förut berörda skenbara oförenligheten mellan stolthet
och ödmjukhet, mellan själfhäfdelse och själfförsakelse.
Det högsta sanna, det högsta goda, det högsta sköna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
