Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte boken - 2. Råtthålet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tenvåning och uppfylld av en tystnad, som var så mycket
djupare och hemskare, som livet på det mest trafikerade och
larmande torget i hela Paris brusade runt omkring.
Denna cell hade varit ryktbar i hela Paris under tre
århundraden, ända sedan madame Roland de la Tour-Roland
av sorg efter fadern, som fallit under korstågen, låtit urholka
den i väggen till sitt eget hus, stängt in sig själv i den för
alltid och av hela sitt palats behållit endast denna eländiga
håla, vars dörr var igenmurad och vars glugg stod öppen,
vinter såväl som sommar, för att skänka allt det andra till
Gud och de fattiga. Och i denna grav hade den tröstlösa
damen i tjugu år inväntat sin död, bedjande dag och natt för
sin fars själ, sovande i aska, utan ens en sten till huvudgärd,
klädd i en svart säck och livnärande sig enbart på det bröd
och det vatten, som förbipasserande av medlidande ställde
ned på kanten av gluggen. Vid sin död, då hon blev flyttad
över till den andra graven, hade hon testamenterat denna
cell för evärdliga tider till tröstlösa kvinnor, mödrar, änkor
eller jungfrur, som skulle ha många böner att uppsända för
andra eller för egen räkning och som önskade begrava sig
levande i sin djupa förtvivlan eller ånger. De fattiga på hennes
tid hade hedrat hennes begravning med tårar och
välsignelser, men till deras stora sorg hade den stackars ungmön inte
blivit kanoniserad. De bland dem, som inte var fullt
ortodoxa, hade hoppats, att saken skulle gå litet lättare för sig i
himlen än i Rom, och hade till och med varit nog framfusiga
att uppsända böner till Gud för den bortgångna, eftersom
påven inte velat göra det. De flesta av dem hade emellertid
åtnöjt sig med att hålla hennes minne heligt och förvandla
de trasor, hon lämnat kvar efter sig, till reliker. Staden Paris
hade dessutom till befrämjande av den fromma jungfruns
önskningar inrättat ett offentligt breviarium, som satts upp
bredvid gluggen till cellen, så att de förbipasserande skulle
kunna stanna där då och då, om också endast för att bedja;
då skulle bönen komma dem att tänka på givandet av
allmosor, och på så sätt skulle de stackars kvinnliga eremiter, som
ärvde madame Rolands källare inte dö helt och hållet av
svält och umbäranden.
179
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
