Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte boken - 2. Råtthålet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dylika gravar var för övrigt ingen sällsynthet i städerna
under medeltiden. Man såg dem inte så sällan på de
livligast trafikerade gatorna, vid de mest fullpackade och
larmande torgen, så att säga under hästhovarna och
vagnshjulen, en källare, en håla, en murad och förgallrad
brunn, på vars botten dag och natt en mänsklig varelse låg
och bad, frivilligt ägnande sig åt en evig förtvivlan, en evig
ånger.
I Paris fanns ett betydligt antal sådana botgörings- och
ångerceller, och de var nästan allesammans upptagna. Det
är visserligen sant, att prästerna var mycket angelägna om
att de inte skulle stå tomma, enär det antydde ljumhet i
tron, och att spetälska placerades i dem, när det inte fanns
några botgörare till hands. Förutom den cell vid
Grèvetor-get, som beskrivits, fanns det en i Montfaucon, en vid
Inno-centkyrkogården, en annan vid Logis Clichon, och
dessutom på flera andra platser, där, i brist på monument, deras
minne fortlever i traditionen. EUniversité hade ävenledes
sin andel av dem. På Saint-Genevièveberget sjöng ett slags
medeltida Job i trettio år de sju botgöringspsalmerna,
sittande på en avskrädeshög i botten av en cistern, började
omigen, så fort han kommit till slutet och sjöng högre om
nätterna och än i denna dag tycker fornminnesforskaren sig
höra hans röst, då han kommer in på Rue du
Puits-qui-parle (gatan Den talande brunnen).
Men för att nu hålla oss till hålan i Tour-Roland, så måste
vi omtala, att den aldrig saknat invånare. Alltsedan
madame Rolands död hade den knappast stått obebodd mer än
ett par år. Många kvinnor hade kommit dit och där intill sin
död begråtit minnet av föräldrar, älskare eller sina egna
synder. Malisen i Paris, som lägger sig i allt, till och med i det
som minst angår den, brukade påstå, att det bland dessa
kvinnor endast varit helt få änkor.
Enligt tidens sed fanns på muren en latinsk inskrift,
avsedd att upplysa de läskunniga om cellens fromma
ändamål. Anda till mitten av 1500-talet fortlevde sedvänjan att
sätta ett kort, förklarande motto över porten till en byggnad.
Varje hus var då för tiden, så att säga, en tanke.
180
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
