Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bellas och Hannas växande tillgifvenhet för hvarandra fortfor att väcka afund hos några af kamraterna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förhör väntade henne. Fru Palmfelts försigtiga
frågor väckte hennes misstänksamhet, och hon
rustade sig till försvar.
– Jag rår icke för, att jag är sådan jag är,
– afbröt hon häftigt fru Palmfelt. – Hvarför
skola menniskorna bjuda mig till sig, när de icke
kunna förlika sig med mitt sätt. Tant vet, att
jag icke kan förställa mig.
– Det begär jag icke heller, – svarade fru
Palmfelt lugnt, – men aktningen för dina
medmenniskor bör åminstone afhålla dig från att
afsigtligt såra dem och visa dem vanvördnad. Man
har sagt mig, att du kallat de närvarande
marionetter; att du varit ohöflig mot fru Enestam,
väsnats med pojkarne och burit dig oskickligt åt
vid supén. Ehuru jag tror, att mycket af hvad
man påbördat dig, är osant, ville jag likväl för
din egen och Bellas skull gerna höra huru det
förhöll sig. Jag ville gerna kunna tillbakavisa
beskyllningarna och rätta misstagen; derför måste
jag få veta allt.
Hanna hade tigande åhört henne och det
kostade henne mycken sjelfbeherskning att ej än
en gång afbryta. Hvarför bråka menniskorna så
mycket med mig, kunna de ej låta mig vara i
fred? – tänkte hon, och trotset växte. Men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
