Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra perioden: Ämbetsorganisationens begynnelser (1560—1594) - I. Allmänna organisationssträfvanden inom centralregeringen - af konungen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Rådsförslagets märklighet ligger alltså däri, att dess
upphofsmän förstått att tillgodogöra sig det material, som den
föregående tidens teoretiska konstruktioner och praktiska försök
innehöllo, och att sammansätta alla dessa element till ett
systematiseradt helt. Liksom organisationstanken under de sista årtiondena
uppburits af aristokratien, så var det också nu aristokratiens
föregångsmän, som sammanfattade hufvudsumman af denna tids
organisatoriska ansatser. Att förslaget måste få en aristokratisk karakter,
följde således ej mindre af dess historiska förutsättningar än af
dess upphofsmäns ställning inom samhället. Och faktiskt blef
det, med sin fördelning af styrelsemakten på centrala och
provinsiella högadliga ämbetsmän, ett uttryck så väl för
aristokratiens politiska mognad som för dess fullgångna maktsträfvan.
En regeringsordning af denna art kunde naturligtvis icke
vinna konungens bifall. Efter någon tid framställde denne i sin
tur ännu ett nytt förslag till lösning af det kinkiga problemet[1].
Så vidt af de nu behållna redaktionerna framgår, lämnade
han här frågan om regeringens sammansättning tills vidare öppen[2].
Förmodligen ville Sigismund ej genast taga bestämdt parti i denna
sak, där hertigens och rådets önskningar stodo mot hvarandra.
Allt tyder dock på att konungen tänkt sig regeringen kollegialt
ordnad, alltså snarare slutit sig till rådets ståndpunkt än till
hertigens[3].
För öfrigt lade det kungliga förslaget hufvudvikten på att
bestämma förhållandet mellan konungen och myndigheterna i
Sverige, och detta naturligtvis till den förres favör. Genom att
stadga, att en eller två svenska rådsherrar samt svenska
sekreterare och andra tjänstemän skulle vistas vid hofvet i Polen —
ett stadgande, som haft sin motsvarighet i
Kalmarkonstitutionerna, men icke i hertigens och rådets förslag — försäkrade sig
Sigismund om personal för handläggning af svenska ärenden i
Polen. I mångfaldiga punkter förbehöll han sig själf afgörandet.
I organisatoriskt hänseende anmärkningsvärd är hans tydliga
sträfvan att dessutom inskränka den svenska regeringens
myndighet i förhållande till både centrala och provinsiella ämbetsmän
och i stället ställa dessa i direkt relation till den styrelse, som han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
