Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- G
- GNE ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
conceptus, progenies; wal. gennid, m. födelse; skr. gan,
att föda: gignere, gnä, qvinna.
Gne-hora, f. gathora, mycket lösaktig
qvinna. Vl.
Gne-tävä el. gne~tevä, f. lösaktig qvinna.
Sdm. S. täva.
Går(d)s·gne, n. osedligt umgänge mellan
dräng och piga, som tjena i samma gård. Hs.
(Bj.).
GNEKA (ipf. o. sup. gneka), v. n. gifva ett
knarrande eller gnisslande ljud ifrån sig; säges t.
ex. a) när man öppnar en dörr som knarrar och
gnisslar i gångjärnen. Vb.,åm.; b) när det ute
knarrar och gnisslar i något genom blåst. Vb.; c)
när man körer på hård snö. Åm. Jfr gnu.
Gneggel, n. smågräl, ideligt gnat. Nk.
Gniks el. gniiks (ipf. o. sup. gniksä), v. n.
1) knarra; om gångjärn. Jtl.; 2) träta, ej gifva
med sig, tugga om samma sak många gånger.
Vb. N. gniksa, knarra.
Gnäkksta, v. n. 2 knaka; om något som
spricker. Ul.
GNESA, v. n. småskratta, fnysa. G. Gnissa,
id. Sk. (Ox.). Gnissla, v. n. 1) id. Hs.; 2)
smågnägga. Åm. (Leddinge). Ns. gnesen, v. n.
skratta, hånle (B.W.B. 2, 523); nfris. gnisse, gniesen,
småskratta (Outz., 99). Jfr gnattär.
Gnessa, gnissa, f. fruntimmer som gerna
fnittrar. Sdm.
GNETTA, v. a. 1 stycka sönder i små bitar,
Hs. (Db.). Ordet är måhända att härleda från
gnida. Gnattä, f., gnutta, f. äro troligen
ättlingar och gifva vid handen att verbet fordom haft
stark böjning: gnetta, gnatt, gnuttit. Jfr mht.
kniten (knat, knöten, gekneten), knåda.
Gneta el. gnetä, f. liten smula. ”E litä
gnetä”. Sdm. Gnet, f. något obetydligt, smått. Nk.
Gnetä (def. gneta), f. liten del af något, ett
grand. ”Ge mä e lita gnetä. Inte e gnetä”. Mp.
Gnatt, m. fnask, litet fnas. Gnass, m.
”Alldrig gnassen”, icke det ringaste. Ul. (Rosl.).
Gnatta el. gnattä, f. grand, liten smula,
obetydlig del af något. ”Han åt e lita gnattä.
Vänta e lita gnattä. Vri(d) på stenen e lita
gnattä”. Sdm.,vm. D. d. gnat, gnatting, m.
grand, smula, en ganska ringa del (Mlb.. DL.
172).
Gnettrande, adj. obetydlig, helt liten (ej
större än en gnet?) ”Gnettrande smått”,
ovanligt smått; så litet att det knappast synes. Nk.
Gnetä sej, v. r. smula sig. ”Yxa, ho
gnetär sej”, ur yxeggen brista små korn. Sdm.
Gnutta, f. grand; stoft. Sdm. (Sorunda).
Gnuta, f. id. ”Inga gnuta”. Hs.
GNIA, v. n. 2 bullra, stimma, hålla gny,
buller, samt leka, rasa. Hs. (Db.,Bj.), vl. Gni Mp.
Gnea. Hj. Gnias, v. d. rasa leka. Hs. (Bj.).
Fn. gnia, stridere, strepere; gnyja, id.
Gne, n. buller, oväsen, stim, ras. ”Fasligt
gne”. Hs. (Bj.), vl.
GNI(D)A (ipf. gne, sup. gnitt), v. a. 1) gnida,
skubba. Sk. Gnaiđa (pr. gnaiđ, pl. gnaiđum, ipf.
gneđ, pl. gniđum, sup. gnidiđ), Ö. Dl. Gnäida
(pr. gnäidur, pl. gnäide, ipf. gnaid, pl. gnidu,
sup. gnidi), G. Gnia (gne, gnii). Nk. Gni (ipf.
gne, sup. gnide el. gnitt), N. Åm.; gni (gne,
gnidi), Ume, Bygde, Löfånger; gni (gnei, gnidä),
Skellefte; gnid (gned, gnidi), id. Lule; 2) vara
girig, snål. Riksspr.; 3) springa fort, skynda sig.
Hs.—sm.; 4) spela dåligt på fiol. Allm. Gnikä, id.
G.; 5) färdas sakta. ”Han gne åsta”. Sm.
(Vestbo). Gnije, gå sakta. ”Gå å gnije”. S. Sk. Det´
tyckes som gnia i sistnämnda bemärkelse står i st.
f. gli(d)a. Fsv. gnida, v. a. fricare; deraf
gnidning, f. frictio, politura. Horol. æt. sap. f. 75; fn.
gnúa (pr. gný, sup. gnuit el. gnuđ), gnida; fe.
gnidan (gnäd, gnidon, gniden), id.; fht. gnitan
(gnit, gneit), id. (Graff 4, 296); mht. gniten (gneit,
gniten), id. (Ben. 1, 552); n. gni el. gnika, id.
Gne, n. språng. Vm. (Fellingsbro).
Gnek, n. sammanlopp, tillopp. Sm.,kl.
Gnessa, v. n. (freqvent.) gnida sig ofta på
något. Hs. (Norrala).
Gniande, n. fyrsprång. ”I gniande”. Hs.
Gnidsten, m. 1) eg. glättsten. Riksm.; 2)
girigbuk. Bl. (Gemshög).
Gnijare, m. senfärdig menniska. S. Sk.
Gniing, m. gnidare, girigbuk. Bl. Gneter,
gnekare, m. id. Vg. Gnie, m. id. Bl. (Gemshög).
Gnikkstä, v. n. 1 vara skamlöst girig, tyst
tigga under sniken väntan att få något som är
för handen, t. ex. bränvin. Sdm.
Gnisker, adj. småaktig snål, nidsk. Nk.
GNIDD (pl. -er), f. gnet, lusägg. S. Sk. Gnett
(def. -a), f. Mp. Gnjet, f. Vb. Fn. nit, f.; n.
gnitr, gnit, gnet, f. (Aasen), knit, knet, f. (Hb.);
d. gnid, n.; fe. hnitu; e. nit; fht. niz, f.; nht.
nisse, tant. pl.; ns. nette, nete, nisse; slav. gnida;
lett. gnides; arm. anidz; gr. ϰόνις (gen.
ϰόνιδος), id.
GNISSA, gnisala, s. gnesa,
GNISTRA (pl. -rur), f. 1) eldgnista. Eldgnistra,
f. ”Ja stötte mej så ja såg tusen gnistrur för
ögo”; 2) liten smula. Sdm. Fn. gneisti, m. a)
gnista; b) eld; neisti, m. gnista; n. gneisti, neiste,
m. id. mht. ganeist, ganeiste, geneist, gneist,
gneiste, f. o. m. gnista; geneisten, gneisten, v. n.
gnistra, utkasta gnistor (Ben. 1, 461, 462). Ordets
härledning dunkel. Ihre (gl. 1, 693) fäster
uppmärksamhet på lat. nidere, glänsa, stråla, hvaraf
renidere, återstråla. Grimm (gr. 2, 40)
sammanställer det med fn. gnesta, v. n. crepare, cum
crepitu collidi vel frangi.
GNISTÄR (ipf. gnisträ), v. n. gnälla; om
hundar, då de begära mat. Vb. N. gnistra, gnista
el. knista, id.; fn. gnista, v. n. hvina, gnälla:
”gnista tennr”, skära tänder.
GNITTÄR, s. gnattär.
GNO 1 (gnodde, gnott), 1) v. a. a) eg. gnugga.
Riksspr.; b) slå, piska. Nästan allmänt. ”Ja
ska gno dej”; c) lura, narra. ”Gno opp’en”. Ög.;
d) ideligen och strängt utkräfva, taga ut sista
skärfven, klå. ”Han höll å gno’n dillas ’n gnodd
ut sista styvern å ’óm”, han fortfor att ideligen
anstränga honom, till dess han fick ut sista
styfvern af honom. Vb.; 2) v. n. a) löpa, springa fort,
ila fram. ”Ja fekk gno hela vägen. Gno åstad”.
Nästan allm. i Sverige och Finland. Gno sej, v.
r. id. ”Gno dej, min here!” Kl.; b) värka; om
något lidande, som ännu ej alldeles upphört. ”Hä
gno(r) än ti tännren”, det värker ännu i
tänderna; c) ej ännu vara tillfridsställd, nöjd; med
hänseende till något obehagligt. ”Hä gnodd än ti
’óm att a Lisa gav ’óm kórgen”, han hade ännu
ej kunnat glömma den förtreten att Lisa gaf
honom korgen. Vb.; d) träta, svära för sig sjelf.
Sdm.; e) morra. Hs. (Db.). I dessa 2:ne senare
betydelser troligen i st. f. sv. gny, v. n.; d) gno
mä nået, ifrigt sysselsätta sig med något. Bl. e)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 20:02:05 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/dialektl/0235.html
