- Project Runeberg -  Om den praktiska filosofiens föremål religionen, sedligheten och rätten /
21

(1870) [MARC] Author: Hans Edfeldt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Slutligen hafva vi folkstammen, racen och slägtet. Åfven med
dessa uttryck betecknas närmast olika former af empirisk
individualitet, men egentligen förstår man dermed de förnuftiga väsenden, som
för dessa former ligga till grund. Orden beteckna nemligen först det
lägre, sinliga och omedelbart skönjbara, men sedan vid högre
utveckling och reflexion medvetandet inträdt äfven om det förnuftiga och
högre, som är det sinligas sanna innehåll, så användas samma uttryck
för att slutligen äfven beteckna detta, och härmed erhålla de sin
egentliga och högsta betydelse. Folkstammen betecknar närmast en med
nationaliteten likartad form af sin lig och ofri bestämdhet, som är
skönjbar hos ett helt af menniskor, så vida hon under sig har andra
beslägtade former, hvilka äro, för att så säga, hennes eller folkstammens
grenar. Och, såsom faktiskt finnas flere specifikt bestämda
folkstammar med hvar sin empiriska individualitet, som förutsätter ett
förnuftigt individuum d. ä. ett förnuftigt väsen såsom sin grund, så hafva
ock flere af dem en sinlig likhet, en egendomlig bestämdhet,
hvari-genoro de äro skilda från andra, som ock hafva en gemensam form
och i hvilken vi se verkningarna af ett helt, ett personligt väsen,
racen, i hvilket folkstammarna ingå. Och slutligen uppgå racerna i ett
helt, slägtet, hvilket är det högsta af oss kända ändligt personliga
väsen. I slägtet hafva de lägre väsendena sitt lif och sin organiska
enhet och hur mycket än dess lemmar såsom sinligt bestämda må för
oss uppkomma, vexla och försvinna, så är dock denna deras andliga
och reela enhet en och oföränderlig, samt det perdurerande uti dem.
Ty såsom hos menniskan hennes andliga väsen är ett och detsamma,
under det hennes fysiska lemmar ständigt vexla och förändras, så
äfven här.

Se vi nu på förhållandet mellan de olika sinliga former, från
hvilka vi utgått, så finna vi, att, ehuru de särskilda individerna under
hvarje form framstå såsom koordinerade, de olika slagen af former
likväl äro subordinerade under hvsrandra undan för undan och alla
un-der den högsta, hvartill grunden är att söka i det fullt organiska
sammanhanget hos de förnuftiga väsenden, af hvilka de äro en
företeelse i och för vårt medvetande. Dessa väsenden äro sålunda
hvarandras bestämningar och de lägre positiva bestämningar till de högre
och alla till det högsta. Analogt med detta förhållande är det
förhållande, som är skönjbart äfven inom naturen och bland dess varelser.
Individerna äro der slutna tillsammans till vissa arter, arterna till slägten
och dessa åter till allt högre och slutligen till hela riken. Häri
uppenbarar sig för oss det under det sinliga liggande väsendets organiskhet,
ty grunden för detta förhållande är, att den andliga och förnuftiga

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 22:03:23 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ehprakt/0023.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free