Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI. E. J. Ekman såsom teolog. Av Joh. Lindholm - En ny himmel och en ny jord
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
125
»Vad ser du? Jo, mig tyckes, jag ser denna över all beskrivning
förfärliga gången, de otrognas gång ned i elden. Mig tyckes, jag hör, huru
de bedja för sig, men det hjälper icke; de ville kyssa domarens fötter och
bedja om försköning, men han hörer dem icke. Mig tyckes, jag ser, huru
luckan öppnas till det rysliga rum, varest de förkastade människorna skola
vistas, så länge Gud är Gud. Mig tyckes, jag ser, huru de ligga där nere
i den eviga elden och flyta såsom svarta eldbränder men hinna aldrig
någon strand. ––-— Nu har Gud stängt den nya stadens tolv portar
så hårt, att icke den starkaste gråt kan öppna dem. Nu är han så vred,
att han aldrig bliver mera nådig.»
Och en av medeltidens störste teologer, Tomas från Aquino,
för i ett av sina teologiska arbeten i detta avseende ett ännu
förskräckligare språk:
»Var och en sak», säger han, »kan bättre lära kännas genom jämförelse
med dess motsats; och därför, pä det att helgonens salighet må vara dem
sä mycket ljuvligare och de må kunna frambära Gud sä mycket rikare
tacksägelse, beskäres dem att utan återvändo åskåda de gudlösas straff.»
En annan medeltidsteolog, Petrus Lombardus, talar i ett
teologiskt arbete i samma anda:
»Så tåga Guds utkorade ut till att skåda de fördömdas kval, och vid
denna syn gripas de icke av sorg utan mättas av fröjd vid åsynen av de
ogudaktigas outsägliga elände.»
Inför en sådan syn, säger Ekman, giver man gärna den
ortodoxa teologen Kahnis rätt, då han säger: »Man måste erkänna,
att evig fördömelse är en tanke, som knappt kan bäras av en
kristen, medveten om den allmänna syndigheten.»
Emot läran om de ändlösa straffen anför och förklarar Ekman
en stor mängd bibelutsagor, som anses visa, att alla skola frälsas
och till sist ingen gå förlorad. Kristi ord (Matt. 12:31, 32):
»All synd och h ä d e l s e skall förlåtas människorna, men
hädelsen mot Anden skall icke förlåtas människorna. Och
vilken som säger något mot Människosonen, honom skall det varda
förlåtet, men vilken som säger något mot den Helige Ande, honom
skall det icke varda förlåtet, varken i denna världen (tidsåldern)
eller i den tillkommande», utlägger Ekman sålunda:
»Märk: All synd och hädelse mot Människosonen skall (icke blott kan)
förlåtas antingen i denna eller den tillkommande tidsåldern — ty det giver
sammanhanget till känna. Däremot finnes det en synd, synden mot Anden,
som icke kan förlåtas varken i den närvarande eller i den tillkommande
tidsåldern, utan tvivel emedan denna synd så förstockat hjärtat och
sinnet, att det behöves mycket tuktan, innan det böjes. Men av Skriften
framgår klart, att det finnes många tidsåldrar. Och skall det ske, vad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
