Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte äventyret. Till underjorden - IV. Trumsiaren i språk med sina gäster
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 4iS —
ärende än I två hade ingen på länge hit till
Döings-riften.» Åhörarna sågo med stora ögon på
varandra och på lappen.
»Kanske gamle far hade nå’n känning på oss
sedan gammalt?» antog jägarn.
»Nej, inte vad jag vet! Varför frågar tu så?»
kom det nästan avvisande tunt och vasst ur
lappen.
»Ja nog är jag jägare, förstås, och kamraten
ett slags profet, men...»
»Tja, så pass som det och mer till kunde jag
väl se i spåtrumman», avbröt Sjul i avmätt ton.
»Ja, det var då ingen dålig trumma»,
genmälde björnskytten i blandade känslor. »Men
vad hade far för namn på stället här?»
»Döings-riften!» upprepade Sjul. »Detta
är svenska talesättet.* Si lappen har ett annat
men det säger mestdelen detsamma.
»Jaså Döings-riften! Ett underligt namn?»
»Håja, det första som hände er, då ni hade
krupit ner genom skrevhålet, var väl det, att ni
stöp i döingarne, förstår jag väl?»
»Håhå, far menar då kanske...?»
»Tjo, benranglen efter sällskapet där, som
vart efter i gammeltiden, när som det skedde.»
Åhörarna sutto dränkta i sin förvåning. Vad
slags underverk var denna fjällapp, som
genomskådade händelser och folk lika lätt som glas? En
kallrysning för det onämnbaraste plöjde kårar
över deras ryggar.
* Snarare halvsvenskt och halvnorskt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
