Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII. Den oemotståndlige vite mannen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Jag hade en mycket dimmig föreställning om
att jag skulle försöka komma undan, och jag kröp
på händer och knän fram till vinschen, där jag
lyckades komma på fötter igen. Därifrån hade jag
fri utsikt akter över och jag såg tre blodiga
huvuden på kajuttaket — huvudena av tre sjömän, som
varit under mitt kommando i flere månader.
Negrerna fingo syn på mig och rusade emot mig. Jag
tog efter min revolver och fann att de varit
försiktiga nog att ta den ifrån mig. Jag kan inte säga
att jag blev så särdeles rädd, när jag märkte att
jag var alldeles försvarslös. Flere gånger har jag
måst se döden i vitögat, men aldrig kan jag
minnas att jag kännt mig lugnare än vid detta tillfälle.
Jag var mer än till hälften bedövad och alltsammans
tycktes mig vara likgiltigt.
»Negrernas anförare hade beväpnat sig med en
köttyxa från köket. Nu svängde han den kring
huvudet och gjorde grimaser som en apa medan
han beredde sig till att stycka mig. Men styckandet
blev aldrig av. Han föll omkull på däck utan en
rörelse vidare och jag såg, hur blodet frustade ur
munnen på honom. I mitt omtöcknade tillstånd
hörde jag otydligt ljudet av ett skott, som följdes av
flere med en sekunds mellanrum. Neger efter neger
stupade. Jag började komma till mina sinnen igen,
och jag märkte att det aldrig var någon bom. Var
enda gång den där bössan smällde stupade en neger.
Jag satte mig på däck bredvid vinschen och tittade
uppåt. Uppflugen på en råstång satt Saxtorph. Hur
han burit sig åt att komma dit, begriper jag ännu
i dag inte, ty han hade tagit med sig upp två
149
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
