Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Kontinentalsystemets verkningar för Englands och fastlandets ekonomiska lif - II. Frankrike - Surrogat för kolonialvaror - Betsockerindustri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
204
KAP. IV. KONTINENTALSYSTEMETS VERKNINGAR
[-Betsockerindustri-]
{+Betsocker-
industri+}
ekollon, solrosfrö, sockerbetor och annat, till tobaksersättningarna
körsbärs- och kastanjeblad samt rölleka (Achillea millefolium); och
produktionens omfång i Europa i allmänhet belyses af att enbart det
egentliga Danmark hade 17 fabriker för kaffesurrogat.1 Men det
stora exempel på kontinentalsystemets betydelse för den industriella
utvecklingen, som vanligen plägar anföras, är betsockertillverkningen,
och detta kan också anses ha sin riktighet, om man blott strängt håller
fast vid hvad som nyss sades om karaktären af den insats, som
utmärker dylika tider.
Det är nämligen långt ifrån fallet, att möjligheten att utvinna
socker ur betor skulle ha varit en nyhet från kontinentalsystemets
tid. Redan år 1747 hade den tyske kemisten Marggraf i Berlin
fastställt, att sockerbetan innehåller samma ämne som sockerröret, och
från slutet af 1700-talet hade en annan tysk kemist, Achard, oaflåtligt
arbetat på att utexperimentera framställningen af betsocker samt i
en råsockerfabrik på sin schlesiska egendom Kunern också lyckats
därmed samt 1809 framlagt sina resultat, utan att däraf uppstått någon
industri att tala om. Achards öde företer alltså stor likhet med
Le-blancs något årtionde tidigare, trots att frågan om en inhemsk
sockertillverkning också i Frankrike varit föremål för undersökning, genom
en af franska institutet tillsatt kommitté år 1800. Saken var alltså
tekniskt väl förberedd men tills vidare ekonomiskt ganska
ändamålslös, så länge kolonialsockret var tillgängligt i någon mån på de gamla
villkoren. När denna senare förutsättning ändrades, kan det därför
ej verka mycket öfverraskande, att man drog nytta af de teoretiskt
vunna resultaten; tvärtom är det nästan anledning att förvåna sig
öfver hur pass länge det dröjde, innan man beslöt sig att ersätta
kolonialsockret på denna väg. Dessförinnan hade sockerbristen hunnit
göra sig högst kännbar. I Leipzig steg sockerpriset nästan oafbrutet
ända till 1813, då det utgjorde i det närmaste 3 Vs gånger beloppet sju
år förut, och i Paris steg priset först (1810) till 4 samt senare (1812)
till 6 francs pr livre eller ungefärligen 8 resp. 12 francs pr kg.,
medan Londonnoteringarna t. o. m. för den högsta kvaliteten socker
under 1812 motsvarade mellan 1.35 och 2 francs pr kg., sålunda en
fjärdedel till en sjättedel af det franska priset.2
1 Se utom de i afd:s början nämnda arbetena bl. a. Cérenville 306 f., Vogel,
Die Hansestädte u. die Kont, sperre 35 och Rubin, 1807—14 436.
2 Beräknadt efter uppgifter hos resp. König 225, Levasseur I 475 och Tooke
II 414.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
