Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Kontinentalsystemets verkningar för Englands och fastlandets ekonomiska lif - IV. England - Englands lifsmedelsimport - Napoleons lifsmedelspolitik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ENGLAND
239
amerikanska spannmålen gick hufvudsakligen till Sydeuropa, framför
allt till Pyreneiska halfön under de våldsamma striderna där, medan
alla uppgifter peka i riktning af att Östersjöländerna utgjorde den
engelska spannmålstillförselns hufvudkälla, med Danzig som
medelpunkt. Ännu i midten af 1800-talet kom ej långt ifrån hälften af det
till England importerade hvetet från Nordtyskland och Ryssland, trots
att Nordamerika då redan efter allt att döma fått väsentligt ökad
betydelse. I den mån Napoleon kunde göra sin vilja gällande ej blott på
Tysklands Nordsjökust utan äfven på södra och i någon mån östra
Östersjökusten, saknade han alltså ej möjlighet att besvära Englands
lifsmedelsförsörjning. Frågan är då, hur han i verkligheten betraktade
en sådan uppgift och handlade därvid.
Det är på denna punkt som d:r Roses slutsatser i hans förut nämnda
uppsats blifvit bestämmande för uppfattningen. De gå ut på, att
Napoleon icke allenast intet gjorde för att hindra Englands
lifsmedels-tillförsel utan rent af sökte framkalla spannmålsexport dit i syfte att
ruinera fienden genom den ogynnsamma handelsbalans som skulle
bli följden häraf. Denna framställning ger emellertid ett missvisande
intryck af Napoleons såväl åtgärder som motiv och styrkes ej på
något sätt af de bref d:r Rose anför till dess stöd.
Visserligen passade tanken att ruinera fienden genom import
mycket väl in i Napoleons och många hans samtidas ekonomiska
före-ställningssfär, såsom den föregående framställningen tillräckligt har
visat. Men just lifsmedelsområdet intog här en undantagsställning,
så till vida som detta i fastlandsstaterna och särskildt i Frankrike till
det sista reglerats efter den medeltida »försörjningspolitikens» mer än
efter merkantilismens grundsatser, på det sätt, att man främst velat
sörja för riklig tillgång och icke främst för lönande, produktion och
afsättning. Napoleon afvek icke på detta område af näringspolitiken
mer än på andra från Frankrikes ekonomiska traditioner; och det
skulle ha varit mycket egendomligt, om han låtit leda sig af en
före-ställningskrets när det gällde hans eget land och en annan när det
gällde fienden. Så var icke heller förhållandet, utan hans uppfattning
är i och för sig fullt konsekvent och ej alls svår att förklara.
Det grundläggande momentet i Napoleons lifsmedelspolitik var,
som nyss nämndes, att trygga tillgången inom landet, och detta icke
blott af samma skäl som hans bourbonske företrädare utan också på
grund af hans ifver att hindra arbetaroroligheter. Därför påminner
han ständigt sina franska medhjälpare om faran af att vara otillräckligt
Napoleons [-lifsmedels-politik-]
{+lifsmedels-
politik+}
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
