Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En markörs berättelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KOSACKERNA
207
Och vad har störtat mig? Har det funnits någon stark
passion inom mig, Som skulle kunna vara min ursäkt? Nej.
Kort, biljard, champagne, dansande hundrarubelsedlar,
cigarretter, falska kvinnor — det är mina minnen.
En ohygglig minut, vars vämjelighet jag aldrig skall glömma,
väckte mig till besinning. Jag förfärades, då jag såg vilken
omätlig avgrund som skilde mig från vad jag ville och kunde vara.
Inom mig vaknade förhoppningar, drömmar och minnen från
min första ungdom.
Men var äro nu de där ljusa tankarna om livet, om evigheten,
om Gud, som då stod för mig så klart och så starkt? Var är den
kärlekens kraft som värmde och vederkvickte mitt hjärta? Var
är hoppet om utveckling, känslan för allt skönt, kärleken till
familj, medmänniskor, arbete och ära? Var är pliktbegreppet?
Någon förolämpade mig •— jag utmanade honom på duell
och ansåg att jag till fullo uppfyllt hederns krav. Jag behövde
pengar för att tillfredsställa mina laster och min fåfänga — och
jag ödelade tusen familjer, som voro mig anförtrodda av Gud,
och gjorde det utan blygsel — jag som så väl förstod dessa heliga
plikter. En ohederlig människa sade mig att jag inte hade något
samvete, att jag ville stjäla — och jag förblev hans vän, därför
att han var en ohederlig människa och förklarade att han inte
velat förolämpa mig. Man sade mig att det var löjligt att leva
kyskt — och utan misskund gav jag min själs blomma ■— oskulden
— åt en falsk kvinna. Ja, av allt som är förött i min själ, sörjer
jag väl mest kärleken, som jag var skapt för. Min Gud! Finns
väl en enda människa som älskat så som jag älskade, innan jag
ännu känt kvinnorna?
Hur god och lycklig jag skulle kunnat vara, om jag följt den
väg som, då jag trädde ut i livet, uppenbarade sig för min ännu
oförvillade blick! Mer än en gång försökte jag sedan rädda mig
ur den smuts jag sjunkit i och beträda den ljusa vägen. Jag sade
mig själv: Jag skall uppbjuda all den viljans kraft jag äger, men
jag förmådde ej. Då jag blev ensam, kände jag mig liksom
besvärad och rädd i mitt eget sällskap, då jag var med andra, hörde
jag inte längre den inre rösten, och jag sjönk allt djupare och
djupare. Till sist kom jag till den ohyggliga övertygelsen att jag
inte kunde resa mig, jag slutade tänka på det och ville bedöva
mig; men den hopplösa ångesten blev än starkare. Då vaknade
för första gången den för andra fruktansvärda men för mig be-
14 Tolstoj
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
