Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sevastopol i augusti 1855 - XXI - XXII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
346
IvËO TOLSTOJ
hördes ett oavbrutet skjutande, men tämligen dämpat, så när
som från en kanon alldeles i närheten, vars brak kom rummet
att skaka.
I själva blinderingen var det tyst. Soldaterna, som ännu
kände sig skygga inför den nye officern, växlade blott ett och
annat ord sinsemellan, uppmanade varandra att maka på sig
eller bådo om eld till pipan; en råtta knaprade någonstans mellan
stenarna.
Vlang, som ännu inte hämtat sig och alltjämt såg sig omkring
med vilt förskrämda ögon, drog plötsligt en djup suck. Volodja
på sin säng i den fredade vrån erfor samma känsla av oändlig
belåtenhet som då han i barndomen lekte kurragömma och hade
krupit in i ett skåp eller gömt sig under moderns kjolar, lyssnade
med återhållen andedräkt och var på en gång mörkrädd och njöt
på något vis. Han kände sig litet hemsk till mods, men tyckte
på samma gång det var roligt.
XXII.
Efter en kvart blevo soldaterna djärvare och började prata.
Närmast ljuset och officerns säng hade de förnämligaste slagit
sig ned — två styckjunkare: den ene gammal och grånad, med
alla upptänkliga medaljer och kors med undantag av
Georgskorset, den andre en ung man, som rökte köpcigarretter.
Trumslagarn hade efter vanligheten tagit officerns uppassning på sin
lott. BombardÖrerna och de dekorerade sutto närmast efter, och
borta i mörkret vid dörren hade menige man slagit sig ned. Det
var de som började samspråket. Anledningen var en man som
huvudstupa kom infarande i blinderingen.
— Vad nu, varför blev du inte kvar ute på gatan, du?
Sjunger inte flickorna vackert? hördes en röst.
— De sjunger visor som man aldrig hört maken till hemma
i byn, svarade han som kommit inrusande och skrattade.
— Nej, Vasin han kan inte med bomber alls, sade en i den
aristokratiska gruppen.
•— När det är nödvändigt, då är det en helt annan sak, sade
Vasin sävligt, och alla de andra tystnade, när han började tala.
Den tjugufjärde sköt de därför att det var tvunget. Men vad är
det nu som står på? Man blir skjuten till rakt ingen nytta, och
det är ingen av befälet som tackar en för’et.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
