Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ett möte i fält med en Moskvabekant. Ur furst Nechljudovs kaukasiska dagbok
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KOSACKERNA
365
Guskov här bor ju hos honom — antagligen har han förlorat till
honom också. Eller hur, gubbe lilla? vände han sig till Guskov.
Guskov skrattade. Det var ett ängsligt, sjukligt skratt, som
helt förändrade uttrycket i hans ansikte. Inför detta förändrade
ansikte kom det plötsligt för mig att jag hade känt och sett
mannen förr. Dessutom var hans Verkliga namn, Guskov, mig bekant,
men när och under vilka omständigheter jag sammanträffat
med honom kunde jag omöjligt erinra mig.
— Ja, sade Guskov och förde ideligen handen till
mustascherna, men sänkte den utan att ha vidrört dem. Pavel Dmitrievitj
har haft en förskräcklig otur under den här expeditionen —
une veine de malheur, tillfogade han, vägande på de franska
orden men med gott uttal, varvid det åter kom för mig att jag
sett honom förr, till och med ofta. Jag känner Pavel Dmitrievitj
mycket väl, han talar om allting för mig. Vi är gamla bekanta,
ja det vill säga han tycker om mig, tillade han, tydligen
förskräckt över det alltför djärva påståendet att han var gammal
bekant med adjutanten. Pavel Dmitrievitj spelar utmärkt,
men nu vet jag inte vad som har kommit åt honom, han är sig
inte lik •— la chance a tourné, tillfogade han, vändande sig
företrädesvis till mig.
Till en början hade vi med nedlåtande uppmärksamhet
lyssnat till Guskov, men när han kom med sin andra franska fras
Vände vi oss alla instinktivt ifrån honom.
■— Jag har spelat med honom Väl tusen gånger, och ni måste
medge att det är besynnerligt, sade löjtnant O. med särskild
tonvikt på det sista ordet, i högsta grad besynnerligt. Inte en enda
gång har jag vunnit så mycket som en kopek av honom. Varför
vinner jag av andra?
— Pavel Dmitrievitj spelar utmärkt, jag känner honom
sedan länge, sade jag.
Jag kände verkligen adjutanten sedan några år tillbaka, mer
än en gång hade jag sett honom vid ett för officerarnas tillgångar
högt spel och hade beundrat hans vackra, litet trumpna och
alltid oföränderligt lugna fysionomi, hans släpande lillryska
uttal, hans dyrbara tillhörigheter och vackra hästar, hans
fleg-matiska oförskräckthet och särskilt hans behärskade, rediga och
behagliga sätt att sköta ett spel. Mer än en gång, då jag suttit
och sett på hans fylliga vita händer med briljantringen på
pekfingret, som slängde till mig kort efter kort, hade jag — jag
bekänner det ångerfullt — retat mig på den där ringen, på de vita
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
