Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ett möte i fält med en Moskvabekant. Ur furst Nechljudovs kaukasiska dagbok
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
366
IvËO TOLSTOJ
händerna, på adjutantens hela person, och jag hade tänkt
allehanda onda tankar om honom. Men när jag sedan lugnt tänkte
efter, kom jag till slutsatsen att han helt enkelt var en skickligare
spelare än alla andra. Då jag lyssnade till hans resonemang om
hur man skall skota sig vid spelbordet: börja med en liten insats
och undan för undan höja den, i vissa fall oföränderligt passa,
ta till regel att alltid spela om kontanter och så vidare, blev jag
än mera övertygad om att han alltid måste vinna, därför att han
var intelligentare och kallblodigare än någon av oss andra. Men
nu befanns det att denne försiktige, karaktärsfaste spelare hade
spelat bort inte endast alla sina pengar utan också sina
tillhörigheter, vilket är det yttersta en officer kan tillåta sig.
— Så fort han spelar med mig, har han alltid en fördömd
tur, fortsatte löjtnant O. Jag har gett mig själv hedersord på att
aldrig spela med honom mer.
— Ni är mig en konstig en, sade Sj. till löjtnanten och
nickade menande åt mig.
— Ni har ju förlorat trehundra rubel till honom. ..
— Mer, svarade löjtnanten i ilsken ton.
— Och nu först har ni tagit ert förnuft till fånga — när det
är för sent. Alla har vi ju länge Vetat att han är en falskspelare,
fortsatte Sj., med svårighet bekämpande sin skrattlust. Guskov
här, han gör i ordning korten åt honom, och det är orsaken till
deras vänskap, och stabskapten Sj. brast ut i ett muntert skratt
och vaggade på kroppen, så att han skvimpade ut glöggen ur
glaset han höll i handen. Guskovs gula, utmärglade ansikte fick en
aning färg, han Öppnade munnen några gånger, förde händerna
ömsom till mustascherna och ömsom till stället där fickorna
skulle ha suttit, reste och satte sig och sade slutligen med
darrande röst till Sj.:
•— Det där är ett opassande skämt, Nikolaj Ivanovitj, hur
kan ni säga något sådant och det inför personer som inte känner
mig och ser mig i de här kläderna ... så att . . .
Rösten svek honom, och återigen började de små röda
händerna med smutsiga naglar irra från ansiktet till pälsen, från
mustascherna till håret eller näsan och än omotiverat klia kinden,
än lika omotiverat gnida ögonen.
— Det är inte tu tal om den saken, alla vet det, gubbe lilla,
fortsatte Sj., helt förtjust över sitt skämt och utan att lägga märke
till Guskovs upprörda sinnestillstånd. Denne mumlade
ytterligare något obegripligt, varpå han satte högra armbågen mot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
