- Project Runeberg -  Quo vadis? Berättelse från Neros dagar /
36

(1930) [MARC] Author: Henryk Sienkiewicz Translator: Maggie Olsson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
Note: Translator Maggie Olsson died in 1999, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

- 36 -

kvinnliga nyfikenhet att en gång i sitt liv få vara med om en sådan fest,
som bevistades av Cæsar och hovet, den berömda Poppæa och de andra
skön-heterna, och få se den oerhörda lyx, som man berättade så många underbara
ting om i Rom. Men Acte hade rätt, och flickan insåg det alltför väl. Hon
måste gå till festen, och då nödvändigheten och sunda förnuftet understödde
hennes hemliga önskan att gå dit, tvekade hon ej längre.

Acte förde Lygia in i sitt eget unctuarium för att insmörja henne med salvor
och kläda henne, och fastän det fanns gott om slavar i Cæsars hus, och Acte
hade många egna tjänare, beslöt hon ändå, rörd av Lygias oskuld och skönhet,
att själv kläda henne. Och det märktes, att den unga grekinnan trots sin
melankoli och sitt intresse för Paulus’ av Tarsus brev, ännu hade bevarat
mycket av den gamla helleniska uppfattningen, som framförallt uppskattade
kroppslig skönhet. Då hon klätt av Lygia, kunde hon icke undertrycka ett
utrop av beundran vid anblicken ar hennes kropp, som liksom rar formad ar
rosor och pärlemor. Hon trädde ett par steg tillbaka och såg hänryckt på
denna enastående, rårlika gestalt.

— Lygia! utropade hon slutligen, du är hundra gånger rackrare än Poppæa.

Men flickan, som vuxit upp i Pomponias stränga hem och som var van vid

en viss blygsamhet, även då kvinnorna voro ensamma, stod som en hänförande
dröm, harmonisk som en staty av Praxiteles, men förvirrad av blygsel, med
sammanpressade knän, med korslagda armar och nedslagna ögon. Plötsligt
lyfte hon armarna och drog ut de nålar, som sammanhöllo hennes hår, och i
nästa ögonblick stod hon insvept i det som i en mantel.

Acte närmade sig, rörde vid hennes svarta hår och sade:

— Ack, vilket hår du har! Jag skall ej beströ det med guldpuder, det
skimrar ju i sig si älv av guld. Hur underbart ditt hemland måste vara, då
sådana flickor som du födas där.

— Jag minnes ingenting om mitt land, svarade Lygia, men Ursus har
berättat mig, att där endast finnes skogar, skogar, skogar.

— Och i skogarna växa blommor, sade Acte, i det hon doppade händerna
i en ras med verbena, med vilket hon sedan beströk Lygias hår.

Sedan gned hon in hennes kropp med välluktande arabiska oljor och klädde
henne i en mjuk ärmlös tunika av guldtyg, över vilken hon skulle fästa den
snövita peplus. Men först skulle håret kammas, och hon svepte därför in
flickan i en vit klädnad, som kallades synthesis, lät henne sätta sig på en stol
och överlämnade henne åt slavinnorna, medan hon själv på avstånd
övervakade kamningen. Samtidigt satte två slavinnor på Lygias små fötter vita
skor, som voro broderade med purpur och som knötos med guldband över
hennes vrister, som voro vita som alabaster. Sedan lade Acte sista handen
vid hennes dräkt, hängde pärlor om hennes hals och ordnade hennes peplus
i graciösa veck, varpå hon lät kläda sig själv.

Hon var snart färdig, och då de första bärstolarna visade sig vid porten,
inträdde de båda genom en sidoportal, från vilken man kunde se
huvudporten, de inre gallerierna och gården, som omgavs av en pelargång av numidisk
marmor.

Så småningom trädde allt flera människor in genom det höga portvalvet,
över vilket Lysias härliga fyrspann tycktes bära Apollo och Diana upp i
luften. Lygias ögon fängslades av en glans och prakt, om vilken Aulus’
anspråkslösa hus ej kunnat ge en föreställning. Solen höll på att gå ned, och
dess sista strålar föllo på pelarnas gula, numidiska marmor, som i denna
glans skimrade i guld och rosa. Mellan pelarna och statyerna av Danaiderna,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 15:45:40 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/quovadis/0038.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free