- Project Runeberg -  Quo vadis? Berättelse från Neros dagar /
37

(1930) [MARC] Author: Henryk Sienkiewicz Translator: Maggie Olsson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
Note: Translator Maggie Olsson died in 1999, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— 37 —

av gudar och heroer, strömmade människorna fram, själva lika statyer i sina

vita dräkter, som föllo i graciösa, vita veck, åt vilka den nedgående solen
gav en rödaktig glans. Acte visade sin följeslagarinna senatorerna i sina
purpurbrämade togor, i brokiga tunikor och med halvmånar på sandalerna;
ädlingarna och de berömda konstnärerna och de romerska damerna, som voro
klädda i romerska, grekiska eller orientaliska dräkter och som hade håret
uppsatt i torn, pyramider eller efter gudinnornas mönster virat runt huvudet
och smyckat med blommor. Många av männen och kvinnorna nämnde Acte
vid namn och tillfogade en del anmärkningar, som fyllde Lygia med ångest,
undran och förvåning.

Detta var en sällsam värld för henne, över dessa orörliga statyer och dessa
människor, som liknade statyer, vilade ett stort lugn. Det tycktes, som om
endast sorglösa, lyckliga halvgudar kunde leva bland dessa martnorpelare, men
Actes låga röst avslöjade gång efter annan fruktansvärda hemligheter. Där
såg man den pelargång, på vars pelare och golv man ännu kunde se de
blodfläckar, som härrörde sig från den gången, då Caligula föll för Cassius
C.hæ-reas kniv; där mördades hans hustru och där krossades hans barns huvud
mot en sten; där borta under flygeln låg det underjordiska rum, där den unge
Drusus gnagde på sina händer för att stilla sin hunger; där förgiftades den
äldre Drusius; överallt hade dessa väggar förnummit stönanden och
rosslingar av döende, och även dessa människor, som i dag skyndade till festen,
smyckade med blommor och juveler, skulle kanske dö i morgon. Lygias
upprörda tankar förmådde icke följa Actes ord och ehuru hennes ögon allt mer
lockades av denna underbara värld, sammansnördes hennes hjärta av ångest,
och hon greps plötsligt av en gränslös längtan efter Pomponia Græcina och
hennes lugna hem.

Under tiden strömmade allt flera gäster in från Vicus Appolinis. Gården
och pelargångarna fylldes av slavar, som passade upp. En del buro lutor
och cittror, andra massor av blommor, andra åter handlampor av silver, guld
och koppar.

Acte hade upphört att berätta, men Lygia fortsatte att se sig om som om
hon sökte efter någon. Och plötsligt överfors hennes ansikte av en djup
rodnad. Hon såg Vinicius och Petronius träda fram mellan pelarna, lika två
gudar i sina vita tcgor. Då Lygia fick se dessa två bekanta och vänliga
ansikten bland dessa främmande människor, föll en tung börda från hennes
hjärta. Hon kände sig mindre ensam. Den gränslösa längtan efter Pomponia
och föräldrahemmet, som hon nyss hade känt, blev plötsligt mindre smärtsam,
sam. Lockelsen att få träffa Vinicius och tala med honom överröstade alla
andra stämmor. Förgäves återkallade hon i sitt minne Pomponias varningar
och allt det förfärliga, hon hört om Cæsars hus. Hon kände plötsligt, att hon
själv nu gärna ville vara med på festen. Vid tanken på att hon snart åter
skulle få höra denna välbekanta röst, som talat till henne om kärlek och
gudalycka och som ännu ljöd i hennes öron, fylldes hennes hjärta med
uppriktig glädje.

Men plötsligt förskräcktes hon av denna glädje. Det tycktes henne, som
om hon förrådde den rena lära, i vilken hon vuxit upp, liksom Pomponia och
sig själv. Hon kände sig skyldig, ovärdig och fördömd. Hon greps av för
tvivlan, och hon kände lust att gråta. Hade hon varit ensam, skulle hon ha
kastat sig ned på sina knän, slagit sig för sitt bröst och ropat: "Mea culpa,
rnea culpa!" Men nu fattade Acte hennes hand och förde henne till de inre
gemaken, där festmåltiden var dukad. Som i en dröm såg hon tusentali

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 15:45:40 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/quovadis/0039.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free