Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ilja Ehrenburg: Den gamle buntmakaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Säg, varför får man knäcka ihjäl en lus på
sabbaten och inte en loppa?
Sjechtel tiger, glättar sorgset över en fäll. Han
vet det icke. Han är ju ingen lärd rabbi, bara en
enkel buntmakare. Motja kan ju fråga förståndigt
folk, men Motja fortsätter:
— Din gud är allt bra dumt uttänkt, och det är på
tiden, att man kastar ut honom som fotogenlampan.
Sjechtel betraktar Motja. Han ser hjälplöst på
honom. Han försöker också att le — pojken skämtar
väl. Ur hans sjuka ögon rinna och rinna intetsägande
tårar. Han säger svagt:
— Varför kränker du mig, Motja? Är din nya
gud kanske bättre uttänkt? Jag vet det inte. Jag är
alltför gammal och dum för att kunna läsa dina
blad. Men du är en god människa, alltså har du
en god gud. Lämna mig bara själv i fred med min
dumhet. Det är för sent för mig att springa efter
er. Jag kan inte leva utan gud. Utan gud kommer
jag att känna mig som den värsta förbrytare. Säg,
vern ska jag då tala med? Med dina tryckta blad?
Eller med min blodiga kniv? Eller kanske med min
olyckliga ensamhet? Ha förbarmande med mig,
Motja! Du säger ju själv, att hela världen är med
er. Tar jag då så mycket plats med mina
sabbatsljus och mina löjliga böner?
Nej, Motja kan icke övertyga Sjechtel. Han
anstränger sig icke heller så mycket. Han är upptagen
med mycket allvarligare ting — han vill omdana hela
världen. Sjechtel däremot fortsätter att samla sina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
