Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Alexander Jakovlev: Klockan fyra på natten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KLOCKAN FYRA PA NATTEN
105
— Vilka tycker ni om då?
— Modiga, starka. Mannen måste brinna som en
eld, förstår ni!...
Hon sköt till och med sin stol ifrån mig.
Nå ja, älska bara dina brandmän. Varsågod!
Mig gör det absolut detsamma. Jag har levat, innan
jag kände dig, och klarar mig nog också i
fortsättningen.
Från den stunden var jag orubblig i mitt beslut
att vara försiktig med henne. Besökte jag henne,
talade jag bara om likgiltiga saker. Hon var precis
som en man för mig. Ni skulle bara ha hört, hur hon
talade om »människan»!... En gån g satt vi
tillsammans.
— Borgaren är ett kräk, tänker bara på sig själv.
— Man måste tycka synd om varje människa, sade
jag. Den minsta människa är ändå en människa.
— Men vem behöver honom, den strunten, det
kräket?
— Han behöver sig själv, han är nödvändig för
sina barn, för sin hustru... Man får inte skämta om
människan!
— Det gör jag ju inte heller!...
— Det finns blommor, som blommar en gång vart
hundrade år. Och sådana blommor pysslar man
om... Men människan blommar bara en enda gång
under hela evigheten. Varför ska man då inte också
pyssla om henne? Och hur mycket sen!
Hon skrattade bara... funderade ett tag och sade
slutligen dystert:
— Vet ni1, vad jag har för ett fel?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
