Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Den svenska medeltiden i egentlig mening - Den borgerliga förvaltningen och rättskipningen - §18. Förvaltningen. Länen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Län åt utlän¬
dingar.
Den lägre för¬
valtningen.
134 Den svenska medeltiden i egentlig mening.
En inskränkning i rättigheten att län gifva gjorde
landslagen genom förbudet att låta utländsk man råda
»dfver hus och land> eller öfver Uppsala öd och därmed
likställda kronogods. Men lagens bud betydde ej mera,
än att Albrekt vid sin hitkomst kunde öfverlåta stora delar
af riket som län åt meklenburgska adelsmän. Väl måste
han 1371 i kapitulationen med rikets råd till det senare
öfverlåta rikets hus och land, för så vidt han innehade
dem, och på de förra skulle endast inländska män sättas
till fogdar, men fullständigt blef ej denna förbindelse hållen.
Margareta lofvade i sin försäkran 1388 att i afseende på
fäste och land rätta sig efter Sveriges lag, hvarmed ej gärna
kunde menas annat än landslagen, och detsamma utlofvades
i unionsakten 1397. Men det är bekant, huru Marga¬
reta och k. Erik i detta hänseende följde en alldeles mot¬
satt politik — och med hvad verkan är också kändt. Sa
kom man att åter igen i Kalmar dagtingan 1436 fastslå att
Sveriges land, slott och Uppsala öd skulle styras med in¬
ländska män; stadgandet upprepades sedermera så väl i
Kristoffers landslag som i konungaförsäkringar. Om det
ej fullständigt iakttogs, var ej skulden ensamt unions¬
konungarnes. Redan härstamning på mödernet från svensk
släkt eller gifte med svensk adelsdam var nog att bereda
utländsk frälseman svenskt indigenat! och län i Sverige.
Om riksrddets inflytande på förläningars bortgifvande
är förut taladt.
I afseende på organen för den lägre förvaltningen må
endast erinras om den ställning, som länsmännen intogo.
I de äldre lagarna spelade de en ganska viktig roll. Annu
i MELL. hade länsmannen en vidsträckt exekutiv myndighet.
En långsam förändring försiggick emellertid i hans ställ¬
ning, i det ett efter annat af hans uppdrag öfverflyttades på
landsfogdarne. Man har antagit som möjligt, att länsmannen
utsetts af häradsborna. Uppenbart är, att han åtminstone
mot slutet af medeltiden betraktats som en menighetens
! Jfr Styffe, Bidrag III, s. CCXXXIX.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
