Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - August Strindberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
175 AUGUST STRINDBERG.
båda de karaktärer, på hvilkas skildrande förf.
själf tydligen nedlagt mest sympati — Falk och
Mäster Olof — båda hafva något, som de vilja
uträtta i verlden, båda kämpa de därför ända till
blods, hos båda fräter den mask, som heter tvifvel
på hvarje framtid, och båda affalla de, från hvad
en gång var deras högsta i lifvet, och eget nog,
detta affall sker med ett underligt föraktfullt löje,
ett gäckande trots mot den värld, som framtvingar
förnekelsen af det bästa, en människas inre kan
rymma. Ty här äger intet själf bedrägeri rum.
Hvarken Olof eller Falk svika sin öfvertygelse,
därför att åldern på själfpröfningens eller
slapphetens väg lärt dem en annan. Olof bekänner för
att få nåd, och Grerdts ord: »Affälling» kastar
honom tillintetgjord på skampallen. Falk vänder
åter från sina försök att med obefläckade händer
utan kompromisser med sitt samvete gå literatörens
knaggliga stig, oaktadt han själf vet sig handla
lumpet, endast därför att han är trött på en
hopplös strid och längtar att få vara i ro och åter
räknas bland hyggligt folk.
Olof säger i slutrepliken:
»Lugn jag står på den ensliga strand,
Dit vågen mig vräkte, ty jag ar dock i land!
Och nu jag vinkar mitt lycka på färden
Åt djärfve seglarn, som ej ville lyss
Till honom, som förliste där ute nyss!
Styr högt mot vinden, rätt ut på fjärden,
Dit bort mot målet, dit du vill så gärna:
Du faller dock af, som vi gjorde alla,
Om ock ditt märke du tar på en stjärna,
Ty himlens stjärnor ju också falla.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
