Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
far och så förgäta sin kungliga börd, som dessa prinsar,
de skulle ej heller tveka att svika en broder. Derpå förde
han prinsen upp ur lejonkulan och gaf honom råd, hur
han nu skulle handla för att komma till sin rätt.
Prinsen tackade räfven af allt sitt hjerta för all hans
trogna vänskap, men räfven svarade, att om den varit
prinsen något värd, så ville han nu å sin sida bedja honom
om en tjenst. Prinsen sade, att han ville göra honom alla
de tjenster som stodo i hans magt. «Jag ber dig blott
om en», svarade räfven, «och det är, att du med ditt
blanka svärd hugger af mitt hufvud.»
Prinsen häpnade och sade, att han ej kunde förmå
sig till att hugga hufvudet af sin trognaste vän, och det
stod han vid, oaktadt alla räfvens föreställningar, att det var
den största tjenst han kunde göra honom. Då blef räfven
mycket bedröfvad och förklarade, att prinsens vägran att
uppfylla hans bön nu tvang denne att göra en gerning,
som vore honom långt tyngre att utföra än den han kräfde
af prinsen, ty ville ej denne hugga hufvudet af räfven, så
måste räfven döda prinsen. Då drog ändtligen prinsen
sitt goda svärd och afhögg räfvens hufvud, och i samma
stund stod der en ung man framför honom. «Tack», sade
denne, «för denna sista tjenst, som frälste mig från en
förtrollning, hvilken icke ens döden kunde lösa. Jag är
nemligen samme döde man, som låg obegrafven i
röfvarens herberge, der du löste mig ut och lät gifva mig en
ärlig begrafning, och derför har jag hjelpt dig på din
färd.» De skildes derpå, och prinsen klädde sig som
hofslagare och gick till sin faders gård och sökte tjenst.
Konungens män svarade honom, att der vid
konungens stall nog behöfdes en hofslagare, men det skulle
vara en, som kunde lyfta upp foten på hästen, som hade
guldskor, och en sådan man hade de ännu ej kunnat finna.
Prinsen bad att få se hästen, och så snart han kom in i
stallet, började gångaren gnägga helt vänligt och stod så
from och stilla, som ett lam, då prinsen lyfte upp hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
