Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VIII. Egensinne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
– Naturligtvis! Jag har ju lofvat eder, att hon skall bli botad!
Med dessa ord stängde de dörren efter sig. Och i samma ögonblick
var hon uppe ur sängen.
Den blick, hon sände efter dem, gnistrade af vrede. Hennes
båda händer knöto sig, och hon skakade dem alldeles ursinnigt.
– Vänta ni! Ohyggliga varelse, som totalt förstört min pappa
för mig! Den där stora kärleken... den blir nog ej häller något
af. Åsna! Hvad vet ni om kärlek – grobian – fridstörare!
Och så kastade hon sig åter ned på bädden samt gaf sig till att
fundera ut, på hvad sätt hon skulle »kugga honom».
Plötsligt sprang hon upp så häftigt, som om hon fått en
elektrisk stöt.
– Jag har det! sade hon halfhögt jublande... sedan kröp hon
ned igen, men hade tydligen svårt att hålla sig allvarsam.
Följande dag var det på samma sätt. Tant Julia befallde
henne, att hon skulle stiga upp och kläda sig, enär hon ju hade en
alldeles briljant aptit och för resten ej alls såg sjuk ut. Samma bud
kom äfven från lorden, men allt förgäfves. Maud blef stilla i
bädden.
När de ändtligen gått sin väg, »hennes plågoandar», fick Maud
förskräckligt brådt med att stiga upp. Snart hade hon af små
kuddar och hopvirade kläder format en människa i bädden
iklädd Mauds nattlinne och vänd inåt väggen så att det såg precis
ut, som om en människa legat under täcket. Under tiden skrattade
hon uppsluppet, men kväfdt, och det var hög tid, att hon själf
kröp in i garderoben, hvars nyckel hon tog med sig, samt intog en
afvaktande hållning, ty nu hördes de välkända stegen i korridoren.
Nu började förhöret med Maud i sängen. Men – hon vägrade
envist att svara. Faderns röst lät allt mera allvarlig... och
doktor Grane upprepade mildt, men bestämdt sina frågor.
Intet svar!
Då lade doktor Grane tungt sin hand på Maud i sängen och
utropade i detsamma med allvarlig, nästan sträng röst:
– Hvad är det här för galenskaper? Hon är verkligen värre
än någon jag har haft att göra med. Jag skulle önska, lord
Crawford att ni ville lösa mig från mitt löfte, att söka göra något för
detta barn.
Från garderoben hördes ett klingande, muntert skratt!
– Pappa, förlåt, älskade! Det var ej för dig! Jag skall tala
med dig sedan, om ni blott går nu!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
