Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV. Almqvists glansperiod. Törnrosens bok. Förhållande till nyromantiken. Allmogeskildringarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sväljer sin tro på de gamla gudarne, omfattar med hänförelse
kristna läran utan någon föregående kamp; ja, hvad mera är,
en hel församling uppstår i en förunderlig hast och utväljer
Isidoros till sin själasörjare. — Ett vigtigt supplement, ett slags
konstnärlig rentvagning finna vi uti Maijam. Var Isidoros af
Tadmor »een lijten andeligh tragoedia» i de gamla mysteriernas
anda, så synes oss Marjam hardt när som en parodi på denna
bamafromma, otympliga konstform. Var uppfattningen i förra
pjesen öfvervägande naiv, så är den här så mycket mera
ironisk. Ett dityrambiskt jubel deröfver att kristendomen kommit
i verlden hördes i Isidoros af Tadmor; i Marjam leker ett
sardoniskt löje på skaldens läppar. Grymmare har väl aldrig
dogmernas ofelbarhet blifvit bespottad, än i Marjam. En
öfver-dådig komik gör sig här gällande. Isidoros, proselyten,
inblandar oupphörligt hedniska begrepp i de mest
uppbyggligt-kristliga talesätt. Han uppdrager en parallel mellan Maria och
Demeter, han tager Egyptens gudaväsenden: Isis, Osiris och
Horos till hjelp för att åskådliggöra sin föreställning om
treenigheten, som han för öfrigt ovilkorligen vill sammansätta af
Fadren, Modren och Sonen; detta är enda naturliga
förhållandet, påstår den ärlige mannen. Mariakulten är ett af
hufvud-föremålen för ironien i Marjam; apostelen Pauli stundom något
svårfattliga dogmatik är ett annat; författaren låter honom med
den största salvelse framsäga den mest besatta gallimatias,
såsom följande: »Endels säger jag så. Fördenskull säger jag till
eder: gån in: När I derför gån ut, så säger jag eder ännu
icke: gån in! — Fem män gingo in genom porten. Ja, säger
jag eder, fyra voro de. När nu dessa tre hade ingått, så satte
de sig och sedan de bägge två spisat af honungen, började
regnet aftaga. — Hvarför skulle vi tvätta oss sjelfva? En är
som hugger qvistarne, en annan torkar blommorna, en annan
sofver. Men det är sannerligen visst att menniskan kan intet
göra. Derföre säger jag eder: arbetenl arbeten och låter icke
af. — En har gjort synden och en annan har lidit straffet,
det är rättvist. Så är den Mäktige nöjd. Ty ingen kan
undkomma rättvisan: alltså äre vi nu undkomae.» — Första seklet
efter Kristi födelse har betraktats och betraktas säkert ännu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
