I Brages hof var högtid. Omkring bordet
valkyrjor flögo, dryckeshornet sjöd,
och det var Fritiofs skald, som hade ordet,
det var hans lyra, som till festen ljöd:

Högt gick Idunas barm, och kämpen drömde
om strid och tog sitt slagsvärd ner från vägg,
men Brage hornet djupt i botten tömde
och strök en tår ifrån sitt silfverskägg.

Men plötsligt sångaren sitt hufvud sänkte
lik tröttad svan, halfslumrande på våg,
som om han hälften drömde, hälften tänkte,
som om han sett, hvad ingen annan såg:

Ett rosigt minne stod vid dörrn och dröjde,
det tordes ej gå fram i gudars lag,
men då det ögat blygt från golfvet höjde,
han kände strax igen dess anletsdrag.