Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Enoch frostmannen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Enoch talade aldrig 0111 sin känsla, men
den låg i honom som ett skimmer.
Hans första blick gällde flickan, hans sista
likaså, och en gång, när hon gick vilse i skogen,
hade han inte kläderna af sig på tre dygn och
höll på att jaga lifvet ur grannar och tjänare i
sitt kraf på att de skulle stå ut med att leta.
När han så till sist fann flickungen i godt
förvar hos kolar-Knut lyfte Enoch allt ögonen
högre upp än vanligt för att tacka. Det var
eljest alltid Enochs tal, att den gjorde Gudstjänst
nog, »som höll ögonen på prästen*.
Vacker var hon ju inte — flickan — bara
ljus och lätt, med små fotter och ett
förunderligt hår.
Blöta, fläta, dra, begagna nålar och band
hur hårdhändt modern ville, och hon ville, så
fick hon inte bukt med de urriga, ljusa och
lockiga länkarna ändå.
Till ungdomens förströelse i kyrkan hörde
att försöka räkna ut, »när Lisas hår skulle börja
lyfta sig i solskenet».
Pojkarna kristnade henne till »solhår» —
och det namnet fick hon behålla.
Läsa fullt rent lärde Lisa sig aldrig — hon
glömde allt, som var besvärligt att minnas, och
läsa var svårt besvärligt. Till och med
moderns hårda ord glömde hon.
Inte kunde hon dikta, inte kunde hon sjunga,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
