Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII. Kommendanten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
142
»Baas äta!» fortfor kaffern envist. »Hur baas kunna
handla, om icke baas äta mat, he?»
»Godt, skynda dig då!»
Kaffern grinade och visade sina hvita tänder,
medan han gick, ledande sin herres häst vid tygeln. Ett
tält var uppslaget i lägrets ena utkant och dit drog de Vlies
sig undan. Ehuru hela hans lilla armé sof under bar
himmel och han själf ej hade något emot att göra detsamma,
plägade han ett par timmar på dygnet stanna i ensamheten.
Genom Bambo, som alltid följde sin husbonde och troget
vaktade honom, visste boersoldaterna, att han rastlöst
gick af och an, mumlande obegripliga ord och vridande
sina händer.
»Han ser deras ögon», hviskade kaffern
hemlighetsfullt, »öfverallt, dag och natt, ser han deras ögon.»
Männen visste, hvilka han menade, och skakade
deltagande sina hufvuden. Många af dem hade gått igenom
för mycket för att ej på människors vanliga vis blindt och
oryggligt hata verktygen för slumpens oberäkneliga nycker,
men den oerhörda, aldrig slumrande förtviflan, som kom
deras kommendant att till och med glömma sömnen, var dem
ofattlig.
»Han har ju sin bibel», sade de flesta.
Bambo låtsades ej höra dem.
»Han ser deras ögon», var allt hvad han svarade.
Denna dag som alla andra gick de Vlies rastlöst af
och an inne i tältet. Tre steg fram och tre steg tillbaka,
tre steg . . . tre steg. Han såg ej majskakorna och
bilton-gen, som tjänaren lagt på en kubbe bredvid honom, hans
ögon stirrade förbi det närvarande och in i ett ohyggligt
förflutet, som det var omöjligt att undgå. Han vred sina
händer, slet i skägget och mumlade än bedjande, än bittert
hånande: »
»Kan jag inte få glömma . . . glömma . . . glömma ...»
Bambo stack in hufvudet genom öppningen i
tältduken och sade:
»Pastorn.»
»Låt honom komma!»
Det svarta ullhufvudet försvann och strax därefter
trädde missionären in.
Kaffern satte sig midt för öppningen, drog upp knäna till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
