- Project Runeberg -  Abrahams offer : en roman om kriget /
149

(1910) [MARC] Author: Gustaf Janson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII. Kommendanten

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Där borta i London sitter mannen, som råder öfver ditt
och din sons lif, och han vet icke ens, att du finns till. Det
är krig i landet och under ett krig är allt möjligt... allt...»

»Farväl!» sade van der Nath tonlöst och räckte fram
sin hand. »Nu måste jag hem... för Isaks skull.»

Och bondechefen, som släppt plog och spade för att
värna sitt fosterlands själfständighet på samma gång
han visade akademiskt lärda (civilisationen har nämligen
redan bringats så nära fullkomligheten, att den upprättat
akademier, där massmordet studeras systematiskt för att
göras så effektivt som möjligt) generaler att deras konst
ej är den förnämsta, tryckte hans näfve och mumlade.

»Du ock Abraham, du och alla... alla äro vi dömda,
du och din son och alla... alla...»

»Nej. Ty så vidt två starka armar och en redlig vilja
förmå något, skall gossen lefva.»

De Vlies log hopplöst, när van der Nath tumlade ut,
och så fort han blifvit ensam återtog han sin rastlösa
promenad.

»Så nära har jag aldrig sett hennes ögon... aldrig...
hvad betyder det... hvad vill du, hustru?»

Men blek och skälfvande gick Abraham van der Nath
genom lägret tyst bedjande ur sitt upprörda hjärtas innersta.

»Icke gossen, herre, icke gossen! Tag mitt lif istället,
men icke gossen...»

Han var för upprörd att kunna tänka på annat än
kommendantens hemska spådom och han glömde allt
för den. Han gaf sig ej tid att säga farväl åt den man,
som gifvit hans lif en ny riktning, han tog ej afsked af sina
vänner, som han föresatt sig, han sprang till sin häst,
sadlade den brådskande och red bort mumlande:

»Icke gossen... icke gossen...!»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Oct 1 08:57:48 2016 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/abroffer/0151.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free