Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII. I ett eröfradt land
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mot stallbyggnaden. Hunnen dit skakade han
betänksamt sitt stora hufvud, det såg ovårdadt och dystert ut bland
de tomma spiltorna där inne. Men glädjen öfver att
ändtligen befinna sig här var tydligen för stor, att något annat
skulle störande kunna inverka på hans goda lynne.
Hästen hade gått in i en spilta och vände sig halft mot
husbonden, liksom för att anklaga honom för bristande
uppmärksamhet, och detta väckte mannen ur hans tankar.
Från höskullen drog han ned ett fång foder och lade det i
häcken och ur en lår vid ena väggen tog han fram ett mått
korn, som tömdes i krubban. Sedan detta blifvit gjordt
klappade han springaren på halsen och sade:
»Så ja, grålien min, ät nu! Vi ha slitit ondt båda, men
vi ha gjort, hvad vi kunnat.» Och efter ännu en
smekning lämnade han stallet.
Han befann sig ungefär midt emellan detta och
boningshuset, då dettas dörr öppnades på glänt och en röd näsa
försiktigt stacks ut genom springan. Mannen på
gårdsplanen stannade öfverraskad och såg frågande bort mot
dörren, som glidit upp till hälften och låtit ett skalligt
hufvud, i hvilket ett par urvattnade ögon sutto på vakt
bredvid den röda näsan, blifva synligt. De färglösa ögonen
flyttades från höger till vänster och nådde slutligen mannen,
som stod ensam på gårdsplanen och väntade. Karlen på
tröskeln spratt till, som om ett spöke visat sig för honom,
och dörren drogs skyndsamt igen, men endast för att
genast åter slås upp på vid gafvel.
En kort stund stodo de båda männen lika förundrade
och betraktade hvarandra. Karlen på tröskeln med ett
skrämdt uttryck i sina slöa ögon, mannen där nere med
tydlig vrede i sina.
»Hva gör ni här?» frågade han slutligen och kom
närmare.
Den andre svarade ej, med ett långt skutt förflyttade
han sig från förstubron och ut på gården samt började springa
mot öppningen i stenmuren. Han visste synbarligen
alldeles icke, hvad han gjorde, han blott sprang som för
brinnande lifvet, och den gränslösa fruktan, som plötsligt gripit
honom, gaf hans slankiga kropp krafter därtill. På andra
sidan muren stannade han, såg sig rädd tillbaka och mumlade
häpen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
