- Project Runeberg -  Abrahams offer : en roman om kriget /
286

(1910) [MARC] Author: Gustaf Janson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XII. De mortuis

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

2 86

»Han passar ingenstädes», svarade Vilhelm Zimmer,
som i nästan allt var af olika mening med sin fältkornett.

Missionären var borta och knappt någon saknade
honom. Men några dagar förut, midt under den vilda
flyktens brådska, dök han upp igen. Likblek, lång och
spöklikt mager kom han på sin klippare med bibeln under armen
och ögon, som undrande och glanslösa stirrade på allt.

»Det var dumt, att ni gaf er af pastor», sade Jan van
Gracht, när han återsåg den gamle.

Missionären såg på honom som på en obekant och
mumlade.

»De skrattade åt mig.»

»Hm!» hostade Jan.

»De trodde, att jag var galen.»

»Det tror inte jag. Och nu skall jag säga er en sak
till, pastor, det var ändå dummare, att ni kom tillbaka hit.
Rödnackarne ha godt om pengar, hvar de nu taga dem ifrån
och de knussla inte på några pund, när det gäller nyheter
om oss. Begriper ni?»

»De skrattade åt mig», klagade den gamle. Han
hvarken hörde eller förstod Jan van Gracht och ingenting
annat fattade han heller. Och denne gengångare, som
kommit till världen 1900 år efter eller lika långt före sin tid, red
vidare bland människor, hvilka han ej kände mer än den
nyfödde i vaggan. Lutande och nedböjd efter gapskrattet,
som väckt honom och krossat alla hans illusioner, slagen af
att hafva sett den, som dog på korsets trä, neddragen till
en löjlig karrikatyr, vacklade han omkring likt ett brutet
rö och följde med dit vinden blåste. Allt var honom
likgiltigt, sedan han förlorat tron på sina medmänniskor,
slö och bruten kröp han som en snigel in i sitt skal, men
stundom vaknade han ur sin dvala, och hållande bibeln högt
i luften sade han:

»De skrattade blott...»

Han nämnde intet om, hur han för öfrigt blifvit mottagen,
ifall något försök att kvarhålla honom gjorts eller på hvad
sätt han kommit undan och återvändt. Alla hans tankar
upptogos af detta enda, stelnade vid en viss punkt och
gingo ej förbi den. Hvad han visste, var blott det han sade:

»De skrattade ...»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Oct 1 08:57:48 2016 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/abroffer/0288.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free