- Project Runeberg -  Femton månader af en ung schweitzares lefnad ... åren 1830 och 1831 / Första delen. Resa genom Scottland, England och Irland /
54

Author: Carl David Arfwedson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

”Hvem vet!” svarade hon, och en suck stal sig.
fram till åbörarens öron. ”Kanske är det 1
nästa stund, som vår skyddsande öfvergifver oss,
och då tinnes ingen, som mera bevarar oss emot
döden. — Se!” fortfor hon, efter ett ögonblicks
tystnad, ”se den stora fågel, som mäktigt
klyfver luften, för att förfölja en oskyldig dufva.
Hvarje sekund kommer den allt närmare och
närmare sitt offer; dufvan har ej sjettedelen af
mördarens styrka. Nu återstår föga rum
emellan dem . ännu ett anfall, och dufvan
finnes ej mera till. Ja, så osäkert är äfven vårt
lif, och ändå räknar Ni på morgondagen!”

”Det är menniskan eget,” svarade han, ”alt
göra projekter, och det tillhör en högre styrelse
att bestämma deras utgång. Dock dessa planer
böra ej beröfvas oss; de utgöra mången gång
vår glädje, till ock med vår enda sällhet, och
utom dem skulle knappt något hopp existera.”

”Ett hopp finnes alltid,” invände hon, ”det
enda och rätta; jag menar det gudomliga, det
om ett annat lif: något annat erkänner jag ej.”
”Hvad! ej en gång det om en jordisk och
huslig sällhet?” frågade Henrik, något förundrad.

Förgäfves väntade han på svar; hon sänkte
ned sina ögon, — och öfver kinden flög ett
rosenfärgadt moln. Hon talade ej, men
sjelfva tystnaden var ett språk. - Endast några
halft dämpade suckar smögo sig till Henriks
öron. Flere gånger försökte hon att
uppresa hufvudet, och med en förställd glädtighet
slå bort svaret på en fråga, hvartill hon sjelf
på ett oskyldigt sätt gifvit anledning; men alla
dessa bemödanden voro fruktlösa, hufvudet blef
allt tyngre och tyngre, kinden allt hetare och
hetare. O qvinna! det är i en sådan stund, då

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 01:05:15 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/acd15man/1/0064.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free