Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 17. kap. Eldsvådans orsak
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
211
Von Drachenmilch synles hell hastigt blifva ganska
upprörd. Han slog näfven i bordet och yttrade högt,
ehuru på bruten dialekt: »säga de del?»
Tsl
»Tarteiflel! det bryr jag mig icke om. Jag går till
konungen.»
En af vännerna steg upp från bordet, gick fram till
fru Martinson, värdinnan på stället, och sade
någonting, hvartill hon nickade bifall.
Straxt derpå öppnade hon dörren till ett litet
sidorum. Vännen gick nu fram till von Drachenmilch
och hviskade honom ell par ord i örat, hvarefter alla
fem uppstego från bordel och begåfvo sig in i den
lilla kammaren.
»De skola således hålla en konferens?» sade gref Clas
till sig sjelf. Han makade sin stol till dörren, som
vette till den lilla kammaren, dit vännerna ingått.
Deras besinning måste icke hafva varit tillräcklig, ty
dörren kom endast att vårdslöst tillskjutas.
»Ni vet, all jag svurit!» sade von Drachenmilch
derinne så högt och bestämdt, att gref Clas hörde det
mycket väl.
En af de andre tillade genast: jag tyckte också att
vi svuro? eller hur? Rätta mig, om jag tar fel.
Del gjorde vi, och vi hafva hållit. En så arg skymf
kunna män ej uthärda. Och kunde de det än, så
borde de icke göra det. Det är min tanke, och ingen
annan än en hund kan tänka annat! inföll en annan.
»J veten, mine herrar,» fortfor fänriken, och
sväfvade litet på målet, under det han oupphörligt tömde
glas på glas: »J veten hurudan min första tanke var.
Mins man den? Ja, j ären minnesgode. Jag ämnade
sliga upp på lakct, och nedrifva sten efter sten på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
