Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 27. kap. Utgången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
359
»Kom, kom, mormor!»
Huru skall det kunna gå till? Jeana såg ängsligt
upp åt husets fönster. Går jag tillbaka dit upp nu,
och de hafva märkt något, så slå de ihjäl mig, sade
hon.
»Kuckeliku! Ta-la-ta-la!»
Ett, tu, tre, mormor! ropade Bastian. Jag sticker
in två åror genom spjälorna. De skola nå till
vatten-gårdsstranden. Gå raskt på dem hit ut till grinden,
mormor! Svindla bara icke: gå och var oförskräckt!
En af herrarne håller nog båten qvar, all han ej får
glida från grinden, men den andra herrn och jag taga
och lyfta mormor öfver grinden. Hvasa’? Jo, det
skall gå.
Detla förslag var djerft lör en gammal person. Men
Jeana hörde just till de djerfva. Hon tog model på
sig, sleg på årorna: lät icke svindeln gripa sig, utan
kom efter ell par sekunder fram till spjàlporten. Von
Pahlen höll båten fast. De andra begge lyfte den
dyrbara räddarinnan öfver vatiengrindcn, oaktadt den icke
var så litet hög.
Alla fyra sutto i båten.
»Kuckeliku! kuckeliku! kuckeliku!»
Adiö och farväl, sköna Riksdalershus! ropade
Bakelsemormor med en frynllig nick. Bastian fattade
årorna och lade ut från slrauden.
Efter några minuter såg man, på Munkbrovattnet
fram emot Riddarfjärden, en fiskarjulie glida fram med
fyra personer, af hvilka en höll ett långt metspö.
Ingenting var vanligare och mindre egnadt alt väcka
uppmärksamhet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
