Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
på kulturens altare, men än finnas många kvar, och
nutidsmänniskan kan gott vara med på noterna:
”Vägen låg genom de skiönaste lundar man
någonsin sedt, som wida uti skiönhet öfwergingo
alla orter i Swerige och täflade med alla i Europa;
de bestodo af Lind, Hassel och Ek, med en slätt
och grön jordmohn utan stenar eller mossa; här
och der såg man de härligaste ängar af åkerfält.
En som bliwit trött wid denna werldens ostadiga
sinnelag, och söker undandraga sig des fåfenga uti
ett stilla obscuro, kan aldrig finna angenämare
Retraite.”
Ledsamt behöva konstatera, att lovsången icke löd
alldeles så i hänryckningens första stunder. Men melodien
och klangfärgen var alldeles densamma. Det var bara tex+
ten, som icke var fullt så fyllig. Den högstämda sången vi
hörde har Linné komponerat, eller rättare sagt överarbetat,
när han kom hem till sitt och i minnet genomlevde det
ljuvliga han varit med om. Den ursprungliga upplevelsen
skrudade sig spontant i något enklare, ehuru knappast mindre
förtjusande dräkt. Som bekant färdades Linné icke ensam,
utan åtföljdes av ett halvt dussin unga ämnesvenner. Det
blev i huvudsak dessa som fingo tura om att föra den på
resan medförda dagboken i folio — ”Iter CElandicum” —,
ehuru givetvis stricte efter mästarens diktamen. Det är
denna dagbok som ligger till grund för Linnés sedermera
utarbetade ”Öländska Resa”. Av en lycklig omständighet
äro vi i tillfälle att läsa de ord, med vilka Linné i förstone
gav luft åt sina känslor. Så här talade han, och så här fick
en av lärjungarna skriva orden:
2VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
