Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
-527
konsistoriet och magistraten till direktor musices och organist, hans
villkor förbättrades af K. Maj:t 1721.1 Några år efter att han (1724)
blifvit professor, har en konflikt tydbgen uppstått mellan honom
och domkyrkorådet, ocb sedan detta förklarat organistplatsen
ledig, anmälde sig 1727 organisten i Karlskrona Johan Henrik
Engel-hart som sökande. Vid universitetet har man sett detta med
blandade känslor, såsom tydligen synes af den intressanta skrifvelse,
som konsistoriet d. IS aug. 1727 lät afgå till kanslern. Det
förklarade i denna, att det vore önskligt, att direktionen öfver musiken
alltid förblef kos en professor och det af flera skäl. För det första
funnos inga andra musikidkare än de studenter som innehade
musikstipendier, öfver dessa skulle en ostuderad musikdirektör sakna
all auktoritet, och studenterna möjligen hålla sig för goda att
spela tillsammans med kyrkans och stadens ordinarie musikanter
»dem de elljest kunstpfeiffer kalla». Det kunde ock hända, att ban
drogo dem med sig i allahanda samkväm dit han blifvit lejd,
hvarigenom både musiken skulle komma i förfall och studenterna så
distraheras från boken, att de sedan icke dugde till annat än att
förtjäna sitt bröd med spolning. En dylik direktör kunde ej heller,
då förslag sattes till musikstipendier, bedöma studenternas bokliga
studier, hvartill man dock måste taga hänsyn; slutligen brukade
man alltid taga studerade män till direktörer bådo vid
universitetet och gymnasier. Skrifvelsen gjorde ingen verkan. Cronhielm
svarade d. 27 augusti, att Engelhart var en skicklig karl, hvilket
både ärkebiskop och landshöfding intygat, och att Burman icke
borde som professor behålla direktörskapet. Också kallade
domkyrkans föreståndare redan den 14 därpå följande september
Engelhart till platsen, de besvär som Burman anförde ogillades af K.
Maj:t d. 12 december, och äfven konsistoriet fogade sig. Detta
hindrade dock ej, att en ordentlig process uppstod mellan de bägge
rivalerna, men den afbröts genom Burmans hastiga död d. 3 nov.
1729.
De studenter som togo del i musiken hade dittills njutit hjälp
dels genom rätten att göra djäknegång i vissa socknar, dels genom
stipendier i andra klassen. När så domkapitlet 15 juni 1726 på grund
af nya skolordningen indrog dessa socknar, och studenterna funno
villkoren för knappa, begärde konsistoriet 1728 hos kanslern, att de
fyra äldsta af dessa skulle få stipendium i högsta klassen, således
180 dlr. kpt. i stället för 120. Inalles tyckas fyra haft stipendium
1 1721 1 april anslog K. Maj:t åt honom 107 ’/., dlr- smt. af
domkyrkans medel, för att hans lön skulle uppgå till 400 dlr. (som adjunkt hade
han blott 100).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
