Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
-556
var tämligen illusorisk; den förde hufvudsakligen till gräl och
tidsutdräkt, då medlemmarne voro så många, så ängsliga för sitt ansvar
och dock tillika, hvad flertalet angick, så litet hemma i dylika
saker; och denna månghöfdade, föga sakkunniga församling skulle dock
befatta sig med en förvaltning, som omfattade 400 hemman, en
kronotionde å 2,000 tunnor och slutligen (oberäknadt stipendiefonderna)
ett eget kapital af 25,000 rdr.1 Det blef därför också på räntmästaren
som allt egentligen berodde, och ban var, som jag förut sagt,
allsmäktig till godt och ondt. Nu hade man den lyckan att i det stora hela
förvärfva hederligt och rätt dugligt folk till platsen, men stundom
felades dock åtskilligt i energi och ordentlighet. Frondin och
Landberg lämnade balanser efter sig, dock är det att märka, att dessa
berodde icke på någon ohederlighet utan på bristande noggrannhet
och raskhet; bägges balanser blefvo ock slutligen inbetalda. När
Nils Ilommel ej kunde reda sig, tyckes det hafva mest berott på hans
genom hög ålder försvagade krafter, och äfven hans balanser blefvo
betäckta. Julinsköld skötte affärerna väl och med framgång, till
dess ban på sitt sista år under den stora krisen drefs af sina vidsträckta
affärer att använda universitetets medel för egen räkning. Berch
och Westerdahl skötte platsen med synnerlig skicklighet och
ordentlighet. Naturligt är, att bristande tillsyn å räntmästarens sida
öfver fogdarne har kunnat föra till, att bonde-restantierna stim dom
fingo tillväxa i en grad som syntes både onaturlig och oroande, men
det är omöjligt att nu afgöra, om den förre härutinnan haft något
större ansvar. Däremot får det väl antagas, att räntmästarne ej
sällan burit ansvaret för, att fordringarna hos dem som uppköpte
universitetets spannmål icke inkräfdes i rätt tid, utan länge
balanserades, ja rent af fingo ökas, hvilket förde till verkliga förluster.2
Man måste förvånas, att under bela tidehvarfvet icke något
förslag väcktes inom konsistoriet att reformera
drätselförvaltningen och gifva den en mera betryggande och mera praktisk form.
Orsaken var väl till en del, att, såsom Melanderhjelm ju påstod,
den ekonomiska förvaltningen på senare tid fungerade mera reguliert,
sedan inspectura ærarii antagit fastare former och hela ekonomien
blifvit enklare. Härtill kom, att ingen professor ville afstå från det
dyrbara privilegiet att taga kännedom om allt som hörde till
densamma. Också hade den kommitté, som afgaf betänkande i dec.
1786 om ekonomien, icke någon tanke på att reformera förvaltningen,
1 Kons. till kanslern 13 <lec. 1786.
2 Se Afd. 1, s. 80, not 1, huru dessa fordringar växte 1731—38 från
3,688 dlr. smt. till 49,137. De minskades efterhand i Julinskölds tid,
voro 1757 nere på 17,859 och nedrefvos i Berclis tid till föga öfver 3,000.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
