Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Levnadsteckning och karaktäristik av Bengt Lidforss
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’Ensamheten utan ro
Danielssons avhållne ungdomsvän Atterdag Wermelin —; men
vid sommartiden samma år bryter Elma Sundkvist laget och
reser av privata skäl till Amerika, där hon kvarstannar ända
till hösten 1896. För Danielsson började nu ungkarlslivet på
nytt; vid Tualivets blossande orgier hörde han ofta till de
siste på skansen, och mer än en gång hände att återresan till
Malmö först anträddes i morgongryningen och i öppen vagn
med några Tuavänner med på färden. Men då var det skönt
att andas in den friska vårluften och se de silvervita dimmorna
lyfta över slätten, tills åkdonet slutligen skraltade in på Malmö
gator och man drack en avskedsbägare i skummande porter.
Det var efter en på detta sätt tillbrakt natt som Danielsson
skrev den blixtrande kvicka artikeln om Boström, Kungen och
fru Heintz, vilken säkerligen inbrakt »Arbetet» ett åtal, om
icke den sköna synderskan ofrivilligt kommit att spela rollen
av räddande ängel. Det är emellertid lätt begripligt, att
Danielssons under denna period ganska täta Lundabesök ej skulle
bidraga till att stärka hans ställning bland partivännerna i
Malmö, och när Tualivets saga inom kort var all, kände han
sig ensammare än han gjort på flera år. Och denna
ensamhetskänsla var så mycket tristare, som han aldrig fick njuta
ensamhetens ro, utan som tidningsman, agitator och ledare
ständigt måste stå i en intim och upprivande kontakt med
yttervärlden. Under de första åren hade hans närmaste
omgivning och den stora massan av partivänner formligen avgudat
honom; men allt efter som hans lynne fördystrades och hans
arbetslust avtog, minskades hans popularitet, och det gryende
missnöjet tog allt fastare och bestämdare former. Som alla
orädda och självständiga män hade Danielsson lätt att ådraga
sig personliga fiender; redan tidigt hade förhållandet mellan
honom och de anarkiserande typograferna Nielsen och Wessel
varit spänt, och under fängelsetiden tillspetsades denna
konflikt därhän, att Danielsson i en indignerad skrivelse, som
offentliggjordes i »Arbetet», lämnade kontrahentförsamlingen
LI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
