- Project Runeberg -  Ernst Moritz Arndt's Resa genom Sverige år 1804 / Andra Delen /
172

(1807-1808) Author: Ernst Moritz Arndt Translator: Jonas Magnus Stiernstolpe
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Resa ifrån Götheborg till Gefle

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

den stora Sollerön med Sophia Magdalenas
Kyrka, som tyckes uppresa sig alldeles ur
vattnet; vid stränderna visade sig vackra groupper
af trän, ingen lefvande varelse syntes
vaken, utom svärmar af jämrande myggor, samt
sädesärlor här och der i åkrarne. Trakten
tilltog i romantisk skönhet, ju närmare jag
nalkades Mora, och myggornas näsvishet tycktes
tilltaga i samma mån; blott den vackra
nejden kunde mildra denna plåga, samt 3
fjerdedels timmas väntan. Wi anlände till
Orsas andra utlopp i Silljan, som förenar sig
med Dalelfven, hvilken der faller ut i denna
stora sjö, och här måste vi äfven passera
floden på en färjpråm. Förgäfves bultade vi på
hos färjkarlen, ingen menniska fanns i huset.
Jag förlorade tålamodet, och min skjutsbonde
måste nu begifva sig till Mora, som ligger ett
bösshåll derifrån, att der söka färjkarlen. Jag
väntade en half timme på hans återkomst;
natten var obeskrifligt vacker, men myggorne
vid floden voro också obeskrifligt plågsamma;
de kommo flygande i täta svärmar, och här
lärde de mig verkeligen för första gången att
respectera deras näsvishet. Sluteligen kom
skjutsbonden tillbaka, men utan att hafva
igenfunnit färgkarlen, den han förgäfves sökt
öfver allt. Tillfälligtvis råkade jag då säga:
den skälmen är visst hos sin flicka. Ja det
kan väl hända, ropade min skjutsbonde;
derefter bundo vi hästen, och följdes åt till byn.
Min skjutskarl kände hans flicka — jag bad
honom gå dit, och han hämtade riktigt sin
man ifrån stället, dit ännu ingen Prästerlig
välsignelse berättigat honom att gå. Han såg
förvirrad ut då vi med löje emottogo honom,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Feb 12 15:16:35 2024 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/aemsvresa/2/0177.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free