Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I - Afrodites leende
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
till ett övermått, där lyckan tröttat ut sig själv, som
vore det ej, ej ens det, stort och fullt nog, som
begärde det ännu ett steg upp över sig till något
ännu ej anat och förnummet. Något, ett ängslat
vemod likt, steg i deras hjärtan. Tigande undrade
de över att det, som nyss varit det bräddrågade
måttet, vidgat deras bröst i en extas över att
människoöden förmå rymma så svindlande mycket,
rymma det gränslösa självt, att det, långt bortom och
utöver sig, tyckte sig skymta ännu en gräns, ännu
en horisont bakom den horisont, som tecknade sin
cirkel omkring dem, med hemligheter och
förunderliga ting anade på andra sidan dess svävande linje.
Och i sina hjärtan frågade de sig, hur sådant kunde
ske, att just i den stund då de stodo friast, mest
jordiska, mest mänskliga, de med ens — liksom i ett
skräckfyllt försvar för något alltför flyktigt, alltför
skönt för att bindas och hållas kvar — skulle känna
en ilande längtan att, förrän detta ögonblick blivit
förbytt i ett annat, få dö med detta flyende
ögonblick självt.
Sedan, när denna kvällsstund var förliden, när
åter sol och dager lyste över deras steg och de
begynt sin långa väg sida vid sida, sjönk väl efter
hand detta ögonblicks sällsamma undran djupt
bakom dem, som en bortfladdrande nattdimma. I deras
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
