Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII. Linnés Orestes och brefvexlingen med honom. Linnés sista dagar. Hans familjeförhållanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tung och odräglig sammanlefnad med de öfriga akademiens lärare. Carl v. Linné d. y. egde ett melankoliskt-sangviniskt temperament med en stadgad och jemn karakter. Långt ifrån att hafva höga tankar om sig sjelf, med detta starka förtroende och denna afgjorda säkerhet att hafva funnit det rätta och det sanna, som karakteriserade hans fader, var han snarare allt för mycket misstrogen i fråga om sin egen skicklighet och osäker om tillräckligheten af sina kunskaper. Härtill kom, att han var fåordig och aldrig sökte att göra sina insigter gällande inför andra än sina förtrognaste vänner eller inför dem, som afhörde hans enskilda föreläsningar. Detta, som borde anses såsom en stor förtjenst hos en ung lärare, blef för professor Linné en källa till flera obehagligheter. Han var för blygsam att framträda med en antagen värdighet, som hans ungdom nekade honom, och detta gaf honom en tvungen ställning. »Ack, hur afundas jag icke er och er lycka!» — utbrast han inför en tysk vän, då denne i Upsala tog afsked af honom. »Ni är en fri man, ni reser nu tillbaka till ert fädernesland och går lycka och nöje till mötes.»
Denna svårmodiga stämning häfdes emellertid, då Linné d. y. märkte sig vara omfattad äfven med vetenskapligt förtroende af sin berömde fader, hvilken skänkte honom alla dupletterna i sitt herbarium och på flera sätt uppmuntrade honom. Äfven efter dennes död hängaf han sig med ifver åt botaniken och vidgade sina kunskaper genom en utländsk resa, som stod i sammanhang med planen att utgifva en ny upplaga (den 14:de) af faderns Systema naturæ, för hvilket ändamål han önskade bese främmande herbarier, särskildt i England, dit han ock (1781) först styrde kosan.
Framför allt låg det honom om hjertat att sammanträffa med den store naturvännen och upptäcktsresanden Josef Banks, president i k. vetenskapssocieteten i London. Mellan det sätt, hvarpå hans fader en gång blifvit helsad af ordföranden inom detta samfund, och det bemötande han rönte, var en betydande kontrast. Banks hade länge stått i brefvexling med Linné d. ä. och mottog nu sonen med all vänskapens och tillgifvenhetens värme. Förutom de rika herbarier, som stäldes till hans förfogande, hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
