Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Prins Gustaf, hertig af Uppland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
14 gustaf, hertig af uppland
Bland prins Gustafs öfriga kompositioner anteckna vi följande: Sorgmarsch
1844; Tidens flykt (till prins Oscar på hans 2o:de födelsedag 1849): »Ack, mot
dig jag tillbaka blickar»; »Du undersköna dal», ord af H. Sätherberg; Lifvets
sköna tanke (Haga d. 19 juli 1851), ord af C. v. Feilitzen; Hvilans genius och
Guds sädesfält (Haga i aug. 1851), af G. Silverstolpe; Vals, dansad på Rikssalen
vid den af H. M. konungen gifna bal d. 7 okt. 1844; Vals, dansed på
Borger-ballet for den Kongelige Familie; Eugenia-vals (1 850); Polka mélancolique (1 849)
och Paradmarsch, utförd d. 19 juni 1850 (vid kronprins Carls förmälning) af
Svea lifgardets musikkår.
Ett för prins Gustaf utmärkande drag var äfven hans gudsfruktan.
Ur denna källa hämtade hans mildhet kraft och hans oskuld mod. Han
fann sin lust i åskådningar, som rena och förädla. Teologiska författare
läste han gärna, och det är sagdt, att han kunde svenska psalmboken
utantill. I templet lyssnade han med strålande anlete till predikantens
ord, och aldrig — framhåller C. W. Böttiger — gjorde han sig en
förtjänst af hvad för honom blott var ett oeftergifligt behof. Ett sinne, där
det religiösa intresset var så varmt och det musikaliska så lifligt, skulle
gifvetvis i kyrkomusiken finna särskild tillfredsställelse. Den psalm, han
mest älskade, var n:r 452: »Jag går mot döden, hvar jag går», och med
sanning kunde C. J. Bergman om honom sjunga:1
Han ofta sågs i festligt skimmer
Så tankfull, tyst och drömmande. Så ler.
Så lyssnar den, som sfärers klang förnimmer;
Så drömmer den, som himlen öppen ser.
På himlens harmoni, när ögat blänkte,
1 dödsberedning gick han tyst och tänkte.
Härom vittna äfven hans egna ord:
Döden kommer väl snart . . .
Kärleksfullt vinkar den dig
Vänligt att följa dess stig
Hän till en himmel af ljus,
Lyft dina vingar, min själ,
Sväfva mot höjden! Farväl
Sjung då till jordlifvets grus!
Prins Gustaf var emellertid ingalunda någon mjältsjuk grubblare.
Han ratade visst icke det oskyldiga, lustiga skämtet utan deltog med nöje
däri; men han skådade världen i ett högre ljus, och därför sjöng han
dödens lof midt i lifvets blomsterrikaste vår. Vördnaden för hans dygder
var allmän. Om sin själs prydnader så väl som om sin kropps fägring
tycktes han vara omedveten.
Till dessa drag hos den »änglalike ynglingen»2 kunna vi äfven lägga,
att han ägde allas hjärtan, och att han vann dem utan möda:
1 Vid Musikaliska sällskapets minnesfest i Visby d. 26 okt. 1852.
2 V. F. Palmblads ord i bref till P. A. Wallmark d. 29 nov. 1849.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
