Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hvarje ny morgon finner nya blomster
vid stodens fot, och dock äro de desamma
i dag som de voro i går. De äro som
den heliga eld på forntidens tempelaltare, som
aldrig fick slockna, för att ej stor ofärd skulle
drabba fäderneslandet. Den lyser där än röd,
än blå, än gul, och folkets döttrar vårda den
och stå vakt kring den som fordom Vestas
prästinnor. Slocknade den, skulle en stor
olycka komma öfver landet, ty då blefve det
uppenbart, att hoppet försvunnit ur folkets
hjärtan.
Må vi därför aldrig låta henne slockna,
denna vår blomsterglöd. Må den skimra där
från dag till dag, må den dofta där från år
till år, till dess allt åter är som det en gång
varit. Må det bli oss till erinran om, hvad
vi en gång ägde och hvad vi beröfvades.
Låtom oss därför bära dit vårens första
sippa och höstens sista ljungblomma; låtom
oss där nedlägga våra sommarlunders doftande
häggar, våra ängars fägring och våra stränders
tjusning; och låtom oss vintern lång i den
lägsta kojas fönster vattna — en kejsarblomma!
Och må vi alla, då vi begifva oss
hemifrån, binda en knippa blommor för att
vid framkomsten offra dem åt lagens
gudinna . . .
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
