- Project Runeberg -  Arvid Herner. Skildring ur Stockholmslifvet /
80

(1883) [MARC] Author: Jon Olof Åberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


“Att — — att — —“, stammade Ellen och
lutade sitt täcka hufvud mot Arvids skuldra.

“Att allt är en handling full af svek. Hade det
varit sanning, hvad här står, hvarför kunde inte den
der Malin då ha skrifvit alltsammans? Nej, denna gång
högg vår fiende skarpt i sten.“

“Arvid, älskade Arvid“, hviskade den unga flickan
och blickade med förtroende upp till ynglingen. “Jag
medger att jag inte tänkte på hvad du nu sagt. Jag
blef så öfverväldigad, att jag på en lång stund inte ens
kunde tänka på någonting.“

I stället för svar tryckte Arvid en varm kyss på
Ellens läppar.

“Ja, så ska’ det låta mellan tvenne unga älskande“,
hördes en röst bakom dem, och när de bestörta vände
sig om, stodo kamreren och hans maka framför dem.
Kamreren fortfor, i det han smekte Ellen, som högt
rodnande ilat i hans famn: “Jag har förnummit allt. Din
bevisning, Arvid, var präktig. Och man kan ju, så att
säga, ta på skurkstrecket i brefvet. Se så, mor. Nu ge
vi dem vår välsignelse, och i öfvermorgon ha vi ett
hejdundrande förlofningskalas.“

Så hade von Sporres snara, i stället för att skilja
de älskande åt, brustit för deras kärlek och Arvids
lugna eftertänksamhet. Detta bref drog i stället deras
hjertan tillsammans med ännu oupplösligare band.

*



Ett par dagar derefter suto kapten Hjelmbuske och
löjtnant von Sporre tillsammans på ett kafé och läste
morgontidningarne. Den sistnämnde var ganska
upprymd, och sedan han ögnat igenom Dagbladet, sade han:

“Jag är nästan säker på att min plan lyckats.“

“Hur så?“

“Jo, deraf att jag inte sett dem ute tillsammans.
Förut såg jag dem ofta, både morgnar och qvällar på
promenaderne.“

Kaptenen svarade ingenting på detta. I stället
ropade han till kyparen:

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Apr 13 23:40:13 2020 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ajoaherner/0082.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free