Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
“Att — — att — —“, stammade Ellen och
lutade sitt täcka hufvud mot Arvids skuldra.
“Att allt är en handling full af svek. Hade det
varit sanning, hvad här står, hvarför kunde inte den
der Malin då ha skrifvit alltsammans? Nej, denna gång
högg vår fiende skarpt i sten.“
“Arvid, älskade Arvid“, hviskade den unga flickan
och blickade med förtroende upp till ynglingen. “Jag
medger att jag inte tänkte på hvad du nu sagt. Jag
blef så öfverväldigad, att jag på en lång stund inte ens
kunde tänka på någonting.“
I stället för svar tryckte Arvid en varm kyss på
Ellens läppar.
“Ja, så ska’ det låta mellan tvenne unga älskande“,
hördes en röst bakom dem, och när de bestörta vände
sig om, stodo kamreren och hans maka framför dem.
Kamreren fortfor, i det han smekte Ellen, som högt
rodnande ilat i hans famn: “Jag har förnummit allt. Din
bevisning, Arvid, var präktig. Och man kan ju, så att
säga, ta på skurkstrecket i brefvet. Se så, mor. Nu ge
vi dem vår välsignelse, och i öfvermorgon ha vi ett
hejdundrande förlofningskalas.“
Så hade von Sporres snara, i stället för att skilja
de älskande åt, brustit för deras kärlek och Arvids
lugna eftertänksamhet. Detta bref drog i stället deras
hjertan tillsammans med ännu oupplösligare band.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
