- Project Runeberg -  Arvid Herner. Skildring ur Stockholmslifvet /
92

(1883) [MARC] Author: Jon Olof Åberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

de vid bodfönstren och hade sina reflexioner öfver de
artiklar, som lågo der. De båda vandrarne, i hvilka vi
igenkänna kaptenen och löjtnanten, voro civilt klädde.
När de omsider kommo fram till bröllopsgården,
stannade de på trottoaren midt emot bland den
menniskohop, som der samlat sig för att, enligt gammal öflig
sed gapa på bruden.

I samma ögonblick som de båda militärerne kommo
fram, ropade en grof karlstämma:

“Bruden fram!“

“Bruden fram!“ skreko ett dussin röster, och äfven
en och annan gäll fruntimmersstämma lät höra sig.

Bruden kom. Hvad hon var skön i sin enkla hvita
klädning! Också genomlopp ett sorl af beundran
folkhopen, och som dess yttringar af glädje och förnöjelse
pläga uttrycka sig på ett enda sätt, skallade i
detsamma ett väldigt “hurra!“ mot den rodnande Ellen.

“Djefvulen anamma den bokmalen“, hväste
löjtnanten och grep kaptenen våldsamt i armen. “När jag
tänker på att hon kunnat vara min, om inte den
pojkbytingen kommit emellan (slagit mig ur brädet tänkte
han säga), kan jag nära nog spricka af harm!“

“Ah, lugna dig, kära bror“, förmanade kaptenen
med lågmäld stämma. “Ännu finnes det qvinnor, lika
sköna som hon deruppe. Sök blott, och du ska’,
liksom jag, finna någon till slut.“

“Dra åt Helsingland med ditt fördömda lugn“,
svarade löjtnanten vresigt. “I stället för att beklaga
mig, gör du — — —.“

“Beklaga dig“, afbröt kaptenen och drog löjtnanten
med sig ur trängseln. “Det kan naturligtvis aldrig falla
mig in, ty då skulle jag också beklaga mig sjelf, och
det gör jag inte vid första hugget.“

“Ha, ha, ha! Ja, det är sannt“, skrattade
löjtnanten. “Du var också en af hennes tillbedjare. Ha, ha, ha!
Vi ha blifvit lurade båda två på den konfekten.“

“Håll inne med ditt hån“, utbrast kaptenen
förargad. “Eftersom vi båda äro i samma fördömelse, så
låt oss dra jemt både i sorger och glädje. Det kännes
alltid lättare då!“

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Apr 13 23:40:13 2020 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ajoaherner/0094.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free