Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vi försätta oss ned till Skeppsbron, till ångaren
“L. Torstensson“, som just nu lade ut, för att afgå till
Lübeck. Bland de passagerare, som vandrade fram och
tillbaka på akterdäcket och beundrade den sköna
morgonen, finna vi kapten Hjelmbuske och löjtnant von
Sporre. De sågo dystra ut, ty på obestämd tid skulle
de lemna sitt fädernesland, dertill tvingade af
omständigheterna, och utsätta sig för okända öden i ett
främmande land. Läsaren har väl redan gissat, att målet
för deras resa var Amerika? Så förhöll det sig också.
Liksom så många andra ville de i främmande land söka
den utkomst, som de hemma äfven skulle kunnat
förvärfva sig med ett ordentligt lefnadssätt. De trodde
visserligen icke, att de skulle komma att “skära guld
med täljknifvar“, så förståndiga voro de ändock, men de
kunde icke låta bli att hysa det bedrägliga hopp, att
de skulle komma fortare fram till rikedomen der ute,
än hemma i det fattiga Sverige. Mången händer likväl
den sällsynta lyckan, att de behöfva jemförelsevis få år,
för att samla större egendom, än de i hela sin lifstid
skulle kunnat göra hemma, men detta beror dock helt
och hållet på deras egen händighet och
uppfinningsförmåga. Flertalet går antingen under, eller framsläpar
sitt lif i större brist än hemma.
Ångaren lade ut. Maskinen började arbeta, och sakta
aflägsnade sig båten.
“Farväl, sköna Stockholm!“ ropade kaptenen.
“Farväl“, mumlade löjtnanten och kastade en blick
öfver Söder, Staden och Norr. “Det är kanske sista
gången jag ser dig.“
Vår berättelse är nu slut, och mycket finnes ej att
tillägga. De båda militärernes öden äro obekanta, och
skola måhända för alltid bli det.
Några månader efter Ellens bröllop firade Malin
sitt med en ung snickaremästare, som fäst sig vid henne.
Kamreren bekostade bröllopet, och gaf den unga hustrun
en rätt vacker hemgift. Hur olika hade icke hennes
öden nu gestaltat sig! Aldrig glömde hon dem, som
genom mildhet och ett kärleksfullt behandlande räddat
henne från vanära och en graf i de kalla höstvågorna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
