- Project Runeberg -  Träskoregementet. Berättelse från Magnus Stenbocks krig i Skåne /
47

(1894) [MARC] Author: Jon Olof Åberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 11.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Peters sida som Rasmus Heistrib fick öfvertaga befälet
äfven öfver hans trupp. Först sedan han visat danske
konungens fullmakt att omkring sig hopsamla så många
snapphaneband han kunde och med dem oroa
sven-skarne, gaf Peter Hult med sig. Och då Rasmus
genom att lofva honom rikligt byte, kittlade hans
vinstbegär, ställde han sig sjelf personligen under
danskens befäl, ehuru han nog höll sig lika-god som
denne.

Sedan Rasmus Heistrib sett till att hans
uttröttade folk erhållit qvarter så godt sig göra lät i
bo-nings- och uthus, lät han framföra fångarne. De voro
icke särdeles många, i#en ändå var antalet tillräckligt
stort för att snapphanarne skulle kunna få sin
hämnd-och mordlystnad tillfredsställda.

Bland fångarna igenkänna vi röde Jan och svarte
Niklas. Helge tillhörde äfven detta olyckliga antal,
men som han ännu var så svag, att han icke kunde
sitta upprätt, hade Rasmus Heistrib medömkan med
honom. Denna känsla besvärade honom visserligen
icke ofta, men som han hade fått i sin skalle, att den.
sårade möjligtvis skulle kunna gifva honom välkomna
upplysningar, ville han låta honom tillfriskna.

Odas lidande under flykten från Perstorpsskogen
voro mångdubbelt större än dem hon hittills utstått.
Nu brydde sig ingen om att ,böra henne, hon fick
tvärtom mottaga ej just så vänliga knuffar,
beledsagade af grofva skällsord och svordomar, då hon af
trötthet råkade att bli efter.

Må,ngen gång var hon fast besluten att kasta sig
ned på snödrifvan och liksom gamla Lisa frysa ihjäl,
men så fick hon vid ett rastställe syn på fadren och
Helge, som bars på en af grofva störar förfardigad
bår och då måste hon lefva. Hon hade under de få
timmar hon varit Rasmus Heistribs fånge tyckt sig
märka, att hon hade ett ej så ringa inflytande på
honom. Och detta ville hon använda. Förslagen, som
hon var, hade hon snart uppgjort med sig sjelf hur
hon skulle bära sig åt för att kunna rädda fadren och
Helge. Det arbetade och kokade inom hennes lilla

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 01:55:35 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ajotrasko/0047.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free