Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Uniformen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kronofogden såg ett ögonblick upp och in i den
unga kvinnans ögon, färdig att urladda sig ...
men han hejdade sig och teg.
Framför honom stod Hedda, hon höll vänstra
handen på höften, med den högra stödde hon sig
i lutande ställning mot bordet. Hennes klara
blågrå ögon verkade svarta, över hennes ansikte
vilade ett drag av ödesdigert, dystert hot.
Hennes näsborrar skälvde, läpparna voro bleka, smala
och rörde sig knappast, när hon kort och distinkt
sade:
— Och jag skall säga kronofogden något, som
för min ungdoms skull ej blivit sagt i ord i det
här huset. Han vet själv att han tagit min
jungfrudom, med halvt våld skedde det, och jag var
dock bara barnet, hade just fyllt sexton år. Han
vet själv, att Axel Rupert är hans och min son,
fast han vill förneka det av retsamhet, envishet
och högfärd. Jag skall säga ännu mer. Om
kronofogden inte nu slutar med det här bråket, som
varje gång skolan börjar, plågar mig och hela
huset, så går jag och gör som vackre Konstantin,
si det gör jag. Fråga sig själv: vem kastade
honom i dödens käftar? Jag vet det nog. Jag såg
och hörde, vad som sades och gjordes just i det
här rummet för åtta år sedan. Och nu begär jag
ingenting, som jag inte har rätt till. Jag har talat
med rådman Svahn. Jag frågar: får jag på min
lön under de sexton år jag varit i kronofogdens
hus hundra rubel?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
