Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Uniformen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
det vita hullet. Han såg, huru hon torkade sina
tårar med förklädet, och var för första gången,
sedan han blev envåldshärskare i detta hus,
stukad.
Han låtsade syssla med sin sönderslagna pipa,
allt medan han halvhögt muttrade, så att Hedda
hörde, vad han sade: — Ser du, du har alltid
regerat mig och härskat över mig. Det har du.
Du har lett mig med kvinnans list, tyst och
intri-gant. Aldrig visste jag var jag hade dig, innan
du hade mig vid målet. Ditt mål. Vem var det
som hade mig att flytta från Österbotten hit till
finnlandet? Jo du. Ingen skulle gubevars få
veta om den där pojken förstås, och här har jag
fått den fördömda Victor Napoleon Långfors på
halsen. Han har förbittrat hela mitt liv. Och
Axel sedan, jag ville göra honom till människa,
men nej, du skulle ha honom till präst. Då
tröttnade jag på honom. Jag har för övrigt aldrig
erkänt honom, aldrig, det vet du. Och tidigt
varnade jag dig för den där Konstantin, men du
hörde inte på mig.
Hedda reste sig. Utan att svara på
kronofogdens tal gick hon genom öppningen i skranket till
expeditionsrummets dörr. Här stannade hon
tveksamt ett ögonblick. Så vände hon sig emot
sin husbonde.
— Det är kronofogden, sade hon med nu till
en del återvunnen fattning, som själv borde ha
bringat denna sak på tal allaredan när Axel var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
